We dance to the sound of sirens
Men det känns också som att det inte är någon ide att skriva om man inte har något som känns meningsfullt att skriva om.
För det mesta skriver jag när jag är arg, ledsen eller förtvivlad. I de stunderna hjälper skrivandet mig att ta mig vidare och kanske besparar mig från att vräka ur mig något jag inte menar.
Men när jag är glad då? Då är det som att det inte finns något att skriva om, och kanske är det så det ska vara - jag är ju upptagen med att leva livet, inte skriva om det.
Det finns ju dock en poäng att göra det. Dels för att när man tittar tillbaka inte bara minnas tråkiga och negativa känslor, och dels för att det är något så fint att dela med sig av varma känslor.
De senaste dagarna har jag inte sovit nå bra alls, och det av spänning och pirr i magen- en fantastiskt härlig och ganska jobbig känsla på samma gång :) Jag har så många funderingar; hur kommer det vara, vad kommer vi göra, hur blir det sen, vad ska jag säga, vad kommer du säga osv.. finns du ens med i bilden om 2 v? Ahh detta ovetande.
Det är tillräckligt att göra en galen.
Nu har jag bott hemma i två och en halv dag, men egentligen kan man räkna tiden på några timmar bara eftersom jag befunnit mig på annat håll. Det känns ändå bra, härligt att vara nära naturen och framför allt att ha tillgång till två fantastiska hundar! Nova skedade mig imorse och det vara ganska mysigt. Men de är ju väldigt fina också. Nej, nu ska jag komma igång med dagen.
C-uppsatstermin= mycket läsande. Let's get to it!


Din mamma borde lärt dig litegranna
Åh Oskar Linnros. Fab.
Jaha då har det börjat. 8-10 v på landet. Kan bli superskönt. Kommer troligen bli underbart. Men lite flackigt. Men jag har förberett mig och planerat in mycket saker, sen får vi se hur många utav dessa planer som blir verklighet.
Just nu är jag uppe i varv. Pirrighet. EN fantastisk helg! Och mkt kärlek till Sandra som snart gifter sig :) Möhippan var så rolig!
"Kört hårt, kör hårt, HALVA PRISET KANTARELLER!"
They won't break me
Har varit två nätter på landet, det är godis för själen. Men lite ensamt. Åh vad jag saknar! Men vem? Det är den stora frågan och då får det ju bli som det blir.
Denna veckan kallar jag lite fint för bröllopsveckan, eftersom bästa moster gifter sig på lördag. Jag hoppas på fint väder, mycket kärlek och extremt mycket dans. Och jag räknar med ett skobyte.
Åh det kommer bli så kul! Jag vill bara ha värme och glädje och vänner i livet just nu. Bort med sura miner, stress och gnäll. Livet är för kort för det.
Livet är ju till för att leva? SÅ varför sura bort det?
Tänk om man dog imorgon, skulle man ha viljat spenderat sin sista dag arg, ledsen eller missnöjd över något? I sin sista stund ha bråkat med någon? Inte kunnat glädjas med någon annan?
Nu ska jag snart gosa ner mig i soffan och titta på en film med Robert, min substitutsman. Eller städa. Eller sjunga. Jag kan ju göra vad jag vill för jag har ju semester den här veckan!
I love you in the morning, when you're still hungover
Så tom på ord, tom på uttryck. Brukar inte vara så här. Har jag en konstnärlig ådra? Är den borttappad? Vad är svaren?
Hela min varelse, hela jag, är en hel massa frågor med väldigt få svar.
Söker svar, tror jag, men det är svårt att veta säkert med så mycket annat i livet. Jag har svårt att bestämma mig, att verkligen genomföra saker.
Och ibland vill jag inget annat än att bara koppla bort världen runtom. Eller det är fel uttryckt.
Jag vill inte delta i den, jag vill bara betrakta världen runt mig.
Den känslan man får på morgonen när det kommer en fantastiskt bra låt i Ipoden och man är instängd med musiken och sina känslor och man kan iaktta alla andra runt sig, som på tunnelbanan. Men man är inte där. Jag är där fast ändå inte. Fysiskt närvarande och egentligen psykologiskt också, men ändå utanför. Vid sidan om det hela.
Jag tror inte detta blir greppbart för någon, men sen när har jag varit helt greppbar? :) Sen när kan man någonsin förstå en annan människa fullt ut?
I cannot remember what I said.
De senaste dagarna har jag längtat så efter kärlek. Att få ta hand om någon, att få vara romantiskt fånig med någon. Glömma all realitet. Glömma "filmkärlek händer inte på riktigt" och "ett förhållande måste man konstant jobba på". Ja det kanske är sant. Det kanske är så.
Men inom mig hoppas jag på något som bara klickar. Som bara känns. Och fortsätter att kännas.
Nu räcker inte mina egna ord till, så jag lånar några för att illustrera:
When I'm with you, I am calm
A pearl in your oyster
Head on my chest, a silent smile
A private kind of happiness
You see giant proclamations are all very well
But our love is louder then words
Heavy in your arms
Det är som att något är på väg att hända. Som att jag förbereder mig för något, men jag vet inte vad? Jag har bara ingen ro i kroppen, ingen ro i sinnet. Uttråkad, rastlös, you name it - I've got it.
Ensam.
Känns som att ha varit isolerad. Jag vill träffa folk! Jag älskar människor, det leder alltid till någon känsla, bra eller dålig. Annat än tomhet.
Det är de små sakerna man får uppskatta. Som när busschauffören ler mot en när man sprungit till bussen på morgonen eller en förälder som glädjs åt sitt barn. Blommor som slår ut och grönt gräs. Ljud i alla dess former. Att dansa utomhus. Någon som gråter ögonen ur sig på en biograf för att filmen berörde så mycket.
Såna där små saker som gör livet till mitt. Till mitt liv.
You are my forever
Tentakoman har iaf passerat, nu är det sommarlov :) Sommarlov:Jobb. Men nästa v ska jag gå på utbildning i fyra dagar, så det blir trevligt!
Har en utmaning framför mig som är svår och jobbig och som jag misslyckas med hela tiden, men i det långa loppet så tror jag på mig själv. Klart jag kan klara det! Det gäller bara att bestämma sig. Jag har ju bestämt mig, men det gäller att vara konsekvent med beslutet.
Någonting som underlättar är all kärlek som finns runt om mig nu. Två bröllop på sensommaren, ska bli så härligt! :)
Jag är så lycklig för er! Kärlek är det vackraste som finns, och speciellt när två människor tar vara på varandra. Vet inte varför, men det vibrerar i den romantiska ådran i mig när jag tänker på dessa bröllop som jag får lyckan att vara med på! Det kommer bli så fantastiskt :) Jag längtar!
Tills dess ska jag bara ha kul. Njuta och ta hand om mig själv och livet (och hemmet..disken, tomorrow I'm comming for you!)
Vill bara avsluta med något som prästen sa när min lillasyster slutade skolan i onsdag. "Kom ihåg att du är värdefull som du är. Inte för det du presterar eller gör, utan bara för att du är. För att du finns."
Med det får ni ha en fin kväll.
Kom ihåg det!
Ni är värdefulla och vackra för att ni är.
För att ni finns.
Och funnits.

Önskar att jag kunde säga att jag såg ut så här när jag är
sjuk, haha
I've never seen such tired eyes
Because I do not accept any less
Var ute och gick för va en timme sedan, var mycket härligt. Fågelkvitter, bra musik och lite möjlighet att dansa på elljusspåret. Så som livet ska vara!
Är inne på min näst sista vecka på praktiken, det börjar kännas lite trist.
Toodles!
I don't wanna lose your love tonight.
Har haft en omtumlande vecka med mycket tankar och känslor, som avslutades med en mysig helg. Har funderat mycket på gränssättning och vad som ger energi och vad som tar energi, som alltid. Prioriteringar.
Hur mycket orkar man ge av sig själv när man inte får något tillbaka? Finnas där för människor som inte finns där när man själv behöver dem? Fast man tycker om dem så mycket! Det är svårt, så svårt. Jag kan inte riktigt släppa dessa funderingar och gå vidare, känner mig så sårad.
Idag var jag i alla fall på en del studiebesök då min handledare på praktiken är borta på kurs. Vilka starka, intelligenta kvinnor! Jag är så imponerad och inspirerad, jag har verkligen valt helt rätt när det gäller studier och framtida yrke. Skulle dock vilja stanna kvar på praktiken och slippa skolan, känner mig lite färdig med den nu och trivs så bra på praktiken. Men men, everything comes to an end and so will this.
Känner en tomhet just nu. En saknad, efter någon. Efter kärlek. Mest själva känslan, upprymdheten. Samtidigt som jag inte letar. Det kommer väl när det kommer.
Just 'cause you're right - that don't mean I'm wrong.
The people change the way you live now.
Försöker lista ut min plats i livet, min del i detta gigantiska pussel.
And the world don't stop
There is no time for cracking up
Believe me friend
'Cause when freedom comes
I'll be long gone
You know it has to end

Kvällen innan du försvann för alltid..
Vad är rättvisan i det? Vad var meningen med allt det här?
2008-09-05. Har av ngn outgrundlig anledning dokumenterat mig själv på begravningsdagen.
Jag och Bea har snarlika miner på korten, trasiga själar som speglas i ögonen.
Det mesta har ju egentligen gått över, men när det händer nya saker så ifrågasätter man helt plötsligt allt. Jag tror hela tiden att det skulle känts så mycket enklare om Anton funnits kvar, men sanningen är säkert att jag lärt mig oändligt mycket på att han är borta. Hur och vad jag ska prioritera och lägga energi på.
Fast det hindrar ju såklart inte att själen går i tusen bitar igen när man blir bortvald. Två kriser har jag gått igenom de senaste två åren, ett dödsfall och en separation. Som i och för sig även det kändes som att någon dog.
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här..
Men jag är samma Emelie. Jag känner samma saker och jag har samma behov av att bli omtyckt och älskad som alla andra. Jag har samma behov av att bli vald.
Och när något sånt här händer så bekräftar det bara rösten inom mig som säger att det är något fel på mig och att jag inte duger.
Älskade Lillebror, du är förevigt älskad och förevigt saknad, men jag orkar inte tänka på dig hela tiden. Men du finns alltid med, jag har inte glömt dig.
I won't let you turn around
Jag har som vanligt inget insiktsfullt att komma med, för att jag mår så bra! Och det är så härligt att inte ha något att gnälla på. Det enda som behöver rättas till är jag själv men det kan jag fixa =)
Kanske har slutat ta mig vatten över huvudet? Eller har jag någonsin gjort det? Vem vet. Ska ikväll iväg på showen Sinnercirkus med Eve, ska bli väldigt roligt :)
She said she has no time
She says she has no time..for you now.
Är så glad att jag sporadiskt under uppväxten har antecknat mina tankar, tittade idag i en anteckningsbok som jag började skriva i 2003 och upptäcker hur mycket kul jag ändå haft :) Och också det dåliga såklart, eftersom jag tenderar att skriva när jag är på dåligt humör. Och tydligen bråkade jag en del med föräldrarna, men det hör väl tonåren till.. Önskar bara att jag uppskattat vissa saker mer. Hållt kontakten med människor som jag nu inte vet var de befinner sig.
All min kärlek till er, ni som jag håller nära hjärtat. Jag har all tid i världen för er och det kommer jag alltid att ha.
It's not much here that's gonna hold you down
Idag på praktiken tittade vi på en film som handlar om en tjej som dog efter att ha prövat droger i London, ganska stark film. Känner mer och mer att jag valt helt rätt när det gäller framtida yrke, det är så kul att diskutera människor och prata med människor. Eller egentligen har jag nog inte tvivlat på att det är rätt, bara funderat kring vad som kommer bli en bra arbetsplats för mig. Snart bara ett år kvar! :) Sen är jag utbildad socionom. Men livet måste vara mer än jobba hela året med fyra veckors semester. Något annat äventyr får jag nog allt hitta på.
"Are you the writer or the reader?
Are you the follower or the leader?"
You say you're gonna be king of Las Vegas
Jag börjar bli en rastlös själ utan energi, hur det nu går ihop. Imorgon blir det till en promenad i elljusspåret!
Får nog uppdatera imorgon också så att jag inte bevisligen skrivit en LÖGN. Som det så ofta blir när jag planerar fritt i huvudet. Ah well! Nu är det dags för sängen och lite Coupling, som är en av världens bästa serier.



Jag tror bestämt att CRAZY runs in the family!

Puss mami! ;)
Time to do something!
The WOW-factor.
Oscar-sammandraget skulle kunna vara lite längre med tanke på galans egentliga längd, cirka 3 ½ h. Varför inte sända hela igen? På en bättre tid?
Saturday mornings
Det öppnar ju för så mycket möjligheter. Kolla igenom skräckfilmer som jag inte vågat se eftersom jag bor själv, men det känns som om hjärtat kanske klarar av det klockan tio på morgonen.
Då kunde jag alltså välja mellan Paranormal Activity, Drag me to Hell och The Road (som jag misstänker inte är sådär jätte läskig). Alla säger att Paranormal Activity är jättedålig, men den har fått bra kritik så jag ska väl ge den en chans nu när det är en acceptabel tid på dygnet att bli rädd.
Sen ska alla måsten igång, städa, diska, betala räkningar, handla mat etc etc. Livet är så kul!
You are the only exception.
Med mig behöver du aldrig vara ensam.
Jag kommer aldrig lämna dig.
Utan de andra klarar du dig,
var trygg i att du alltid har mig.
Jag lyssnar de långa nätterna,
jag finns alla svåra morgnar.
Jag lugnar dig när allt som finns är stress,
jag öppnar för ljuset när allt du ser är mörkt.
I skuggan finns jag, i solen finns jag,
i regnet finns jag, i vintern finns jag.
Du kan vara lugn nu, för allt som kommer finnas är jag."

Into the night we both will go
Och det slutar inte. Och hålet inom mig som alltid finns där gör sig påmint igen. Ska det alltid vara så här? Kommer jag aldrig komma undan det?
Jag är så arg. Och uppgiven. Och orolig.
Och på det så får man mer lagt på en som man ska oroa sig för. Hur kan du göra så? Hur kan du säga såna saker om min familj, som är din familj?
Och sen samtidigt styrkan jag läser om hos en annan människa, som nästan bara får mig att må sämre. Varför klarar jag då inte av den här situationen?
"Darkness edging closer to meThe Music gör sig påminda igen om varför de är mina husgudar.
Talk to no-one
Tell them nothing
Fight the feeling
Don't you bear your soul"
I'm in love

Plusjenko!
Jag är så kär! Konståkning, vilken sport! LOVE IT!