Emmy G

If we get up now we can catch the afternoon.

Så tom på ord, tom på uttryck. Brukar inte vara så här. Har jag en konstnärlig ådra? Är den borttappad? Vad är svaren?
Hela min varelse, hela jag, är en hel massa frågor med väldigt få svar.
Söker svar, tror jag, men det är svårt att veta säkert med så mycket annat i livet. Jag har svårt att bestämma mig, att verkligen genomföra saker.
Och ibland vill jag inget annat än att bara koppla bort världen runtom. Eller det är fel uttryckt.
Jag vill inte delta i den, jag vill bara betrakta världen runt mig.
Den känslan man får på morgonen när det kommer en fantastiskt bra låt i Ipoden och man är instängd med musiken och sina känslor och man kan iaktta alla andra runt sig, som på tunnelbanan. Men man är inte där. Jag är där fast ändå inte. Fysiskt närvarande och egentligen psykologiskt också, men ändå utanför. Vid sidan om det hela.

Jag tror inte detta blir greppbart för någon, men sen när har jag varit helt greppbar? :) Sen när kan man någonsin förstå en annan människa fullt ut?

I cannot remember what I said.

De senaste dagarna har jag längtat så efter kärlek. Att få ta hand om någon, att få vara romantiskt fånig med någon. Glömma all realitet. Glömma "filmkärlek händer inte på riktigt" och "ett förhållande måste man konstant jobba på". Ja det kanske är sant. Det kanske är så.
Men inom mig hoppas jag på något som bara klickar. Som bara känns. Och fortsätter att kännas.
Nu räcker inte mina egna ord till, så jag lånar några för att illustrera:

When I'm with you, I am calm
A pearl in your oyster
Head on my chest, a silent smile
A private kind of happiness
You see giant proclamations are all very well
But our love is louder then words