I got time while you got freedom
I'm still alive, but I am barely breathing
Just praying to a God that I don't belive in.
Det blir inte så mycket skrivet här, för det känns inte värt det längre. Skriver inte i några av mina skrivböcker heller. Försöker hitta min plats, hitta mitt lugn och min glädje. Bestämma mig för vart energin ska läggas.
Ofta har jag svårt att kontrollera känslorna. Jag önskar att det fanns en av och på knapp redan i tankestadiet så att jag slapp känna och tänka vissa saker. Men det går ju såklart inte. Mer för mig att jobba på!
Men igår i regnet när jag gick promenad på elljusspåret så slog det mig. Jag är lycklig. Jag älskar mitt liv.
Vad bra det känns! ;)
What am I gonna do when the best part of me was always you?
What am I supposed to say when I'm all choked up that you're ok.
I'm falling to pieces.
When a heart break it don't break even.
(I love you, The script!)
Just praying to a God that I don't belive in.
Det blir inte så mycket skrivet här, för det känns inte värt det längre. Skriver inte i några av mina skrivböcker heller. Försöker hitta min plats, hitta mitt lugn och min glädje. Bestämma mig för vart energin ska läggas.
Ofta har jag svårt att kontrollera känslorna. Jag önskar att det fanns en av och på knapp redan i tankestadiet så att jag slapp känna och tänka vissa saker. Men det går ju såklart inte. Mer för mig att jobba på!
Men igår i regnet när jag gick promenad på elljusspåret så slog det mig. Jag är lycklig. Jag älskar mitt liv.
Vad bra det känns! ;)
What am I gonna do when the best part of me was always you?
What am I supposed to say when I'm all choked up that you're ok.
I'm falling to pieces.
When a heart break it don't break even.
(I love you, The script!)
So tell me when you hear my heart stop.
You're the only one who knows.
Skrev lite nyss som försvann då Firefox bestämde sig för att vara jobbig.
Och nu orkar jag inte skriva om det. Blablabla jag är alltid sjuk, något i den stilen var det.
Var på Muse i helgen med lillasyster (bilden). Fantastisk konsert! Jag gillar låtarna ännu mer nu! Konserter är det bästa som finns, musik är det bästa som finns i världen. Utan musik vore jag ingenting, utan musik vore allting väldigt tråkigt. Tänk att med hjälp av sin Ipod så kan man skapa ett soundtrack till sitt eget liv.
Kändes som att Anton också var med vid ett tillfälle. Hade hans arm vid min, och hans ansikte på näthinnan, skrattandes. Det är så härligt. Jag saknar dig så, lillebror. Precis som förra året känns det jobbigt att helt plötsligt inte ha dig att tänka på till julen, inte ha någon som man inte vet vad man ska köpa för ngt till.
Den logiska sidan av mig intalar mig att det bara är min egen hjärna som önskar att han är där så att därför känns det så. Men jag vet inte..varför sker det isf så plötsligt och så tydligt? När vi var på Gavin Degraw så var han också med.
Och nu orkar jag inte skriva om det. Blablabla jag är alltid sjuk, något i den stilen var det.
Var på Muse i helgen med lillasyster (bilden). Fantastisk konsert! Jag gillar låtarna ännu mer nu! Konserter är det bästa som finns, musik är det bästa som finns i världen. Utan musik vore jag ingenting, utan musik vore allting väldigt tråkigt. Tänk att med hjälp av sin Ipod så kan man skapa ett soundtrack till sitt eget liv.
Kändes som att Anton också var med vid ett tillfälle. Hade hans arm vid min, och hans ansikte på näthinnan, skrattandes. Det är så härligt. Jag saknar dig så, lillebror. Precis som förra året känns det jobbigt att helt plötsligt inte ha dig att tänka på till julen, inte ha någon som man inte vet vad man ska köpa för ngt till.
Den logiska sidan av mig intalar mig att det bara är min egen hjärna som önskar att han är där så att därför känns det så. Men jag vet inte..varför sker det isf så plötsligt och så tydligt? När vi var på Gavin Degraw så var han också med.
Tell me when you hear me falling, there's a possibility it wouldn't show.
You could be a sweet dream, or a beautiful nightmare.
I'm going out of my head, lost in a fairytale.
Detta är till Nina som saknade mina kloka ord. Vad är klokhet och vad är vishet? Vad är det som gör att man tycker att någon är klok? För att orden träffar någonstans inom en själv, eller bara för att man håller med? Kan man tycka att någon är klok fastän man inte håller med?
Jag hoppas det. Jag inser så mycket nu vad mitt framtida yrke kommer betyda, det blir tydligare för varje dag. Väga sidor emot varandra, ta in allas aspekter, konfliktlösning, kommunikation. Erkänna sina fördomar och jobba med dem. Vara öppen, men ändå ta ställning.
Fast det kanske bara är min tanke. Sen får ju framtiden utvisa hur det blir i realiteten.
Jag har så mycket förhoppningar för mig själv och jag tvekar inte ens på att jag kommer klara dem. Klart det kommer ordna sig, klart det kommer fixa sig! :) Vad skulle annars hända?
I can do anything, anything I want.
Detta är till Nina som saknade mina kloka ord. Vad är klokhet och vad är vishet? Vad är det som gör att man tycker att någon är klok? För att orden träffar någonstans inom en själv, eller bara för att man håller med? Kan man tycka att någon är klok fastän man inte håller med?
Jag hoppas det. Jag inser så mycket nu vad mitt framtida yrke kommer betyda, det blir tydligare för varje dag. Väga sidor emot varandra, ta in allas aspekter, konfliktlösning, kommunikation. Erkänna sina fördomar och jobba med dem. Vara öppen, men ändå ta ställning.
Fast det kanske bara är min tanke. Sen får ju framtiden utvisa hur det blir i realiteten.
Jag har så mycket förhoppningar för mig själv och jag tvekar inte ens på att jag kommer klara dem. Klart det kommer ordna sig, klart det kommer fixa sig! :) Vad skulle annars hända?
I can do anything, anything I want.
Två pinglor på Mads!
'
Två pinglor i regnet på MGMT
'Två pinglor i regnet på MGMT
Från de bästa dagarna i augusti. Jag kommer sakna dig Emma, my partner in music!
The people I've met are the wonders of my world
Som så många gånger som förr så saknar jag dig. Som alltid saknar jag dig.
Och dig. Dig saknar jag, fast det gör mig illa. Dig saknar jag så att det gör ont.
Dig, som jag saknar men aldrig får se igen, aldrig får röra, aldrig får skratta med.
Dig saknar jag för att du får mig att skratta.
Dig saknar jag för att du tar emot mig när jag faller.
Och som jag faller. Varför är det mörka inom människor så intressant? Så smärtsamt och det som gör att vi känner oss ensamma fast vi egentligen känner så lika. Så lika men så olika. Ensamma tillsammans.
Ensam i en lägenhet i Sollentuna med ett ljus som lyser upp himlen, som alla kan se men ingen vet vart det kommer ifrån..(andra sidan vägen).
Jag fejkar. Åh, vad jag fejkar. 23.40 och jag gör det igen.
Jag vill bara ha kul nu!
Och dig. Dig saknar jag, fast det gör mig illa. Dig saknar jag så att det gör ont.
Dig, som jag saknar men aldrig får se igen, aldrig får röra, aldrig får skratta med.
Dig saknar jag för att du får mig att skratta.
Dig saknar jag för att du tar emot mig när jag faller.
Och som jag faller. Varför är det mörka inom människor så intressant? Så smärtsamt och det som gör att vi känner oss ensamma fast vi egentligen känner så lika. Så lika men så olika. Ensamma tillsammans.
Ensam i en lägenhet i Sollentuna med ett ljus som lyser upp himlen, som alla kan se men ingen vet vart det kommer ifrån..(andra sidan vägen).
Jag fejkar. Åh, vad jag fejkar. 23.40 och jag gör det igen.
Jag vill bara ha kul nu!
It's a beautiful mornin!
Den senaste tiden har gått ut på att riva ur häftklamrar ur tidningar, leta efter malm på blocket (tack mamma) och sova på soffan.
Why?
För att imorrn flyttar jag!
Det gör lite ont i kroppen att vakna 07.20 första dagen på semestern. Men what the heck! :D
Why?
För att imorrn flyttar jag!
Det gör lite ont i kroppen att vakna 07.20 första dagen på semestern. Men what the heck! :D
I like ´em chunky! (Moto moto)
Ska snart krypa i kojs då jag försovit mig två dagar i rad, men är så pigg! Det beror så klart på att jag stoppade i min Ipod i öronen när jag plattade håret och borstade tänderna, så nu vill jag bara dansa hela kvällen.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Tack för musik! Detta är första kvällen jag är helt tillfreds med att vara själv på kvällen.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Tack för musik! Detta är första kvällen jag är helt tillfreds med att vara själv på kvällen.
It's all in the way she moves!
May it be, whatever.
Nu var det över en månad sen jag skrev sist, som vanligt avtar inläggen iom sommartid. ;)
Sommar, vad underbart!
Jag älskar sommaren. Många vackra känslor, mycket värme, mycket kärlek! Och såklart en oändlg tomhet, nånting som aldrig fylls.
Har varit hemma sjuk i två dagar nu med halsont, hosta och sviktande röst (Tack för den pappa) som tyvärr gör det svårt att va på jobbet då rösten är arbetsverktyg. Får se om det blir vila en dag till eller om jag orkar åka till jobbet imorrn, börjar bli så tråkigt här hemma även fast rösten egentligen inte är ett dugg bättre, snarare sämre. Men iaf, vilket avstickare från ämnet.
Att vara hemma själv får en att tänka mycket, vilket jag iofs gör i vanliga fall också.
Jag funderar så mycket på mina känslor. Varför jag inte känner mig riktigt glad och varför jag inte pallar att vara ensam. Det känns jobbigt att gå å lägga sig, varför vet jag inte. Är jag den enda som känner så här? Logiskt tänker jag att jag inte är det, men inombords känner jag mig väldigt ensam. Ofta förbisedd och mindre önskad som sällskap än andra.
Det är en sån tröttsam känsla. Längtar tillbaka till förra sommaren, innan olyckan. Allt var så skönt! Jag hade "vanliga" bekymmer och var för det mesta glad..Nu är det vardag att känna ensamhet, otillräcklighet, smärta (alla jävla plågor som jag dras med), och dryghet. Känner mig dryg och efterhängsen och som mindre värd att vara med.
Och som vanligt funderar jag på om jag har rätt till dessa känslor eller om jag helt enkel är omöjlig att tillfredsställa.
Sommar, vad underbart!
Jag älskar sommaren. Många vackra känslor, mycket värme, mycket kärlek! Och såklart en oändlg tomhet, nånting som aldrig fylls.
Har varit hemma sjuk i två dagar nu med halsont, hosta och sviktande röst (Tack för den pappa) som tyvärr gör det svårt att va på jobbet då rösten är arbetsverktyg. Får se om det blir vila en dag till eller om jag orkar åka till jobbet imorrn, börjar bli så tråkigt här hemma även fast rösten egentligen inte är ett dugg bättre, snarare sämre. Men iaf, vilket avstickare från ämnet.
Att vara hemma själv får en att tänka mycket, vilket jag iofs gör i vanliga fall också.
Jag funderar så mycket på mina känslor. Varför jag inte känner mig riktigt glad och varför jag inte pallar att vara ensam. Det känns jobbigt att gå å lägga sig, varför vet jag inte. Är jag den enda som känner så här? Logiskt tänker jag att jag inte är det, men inombords känner jag mig väldigt ensam. Ofta förbisedd och mindre önskad som sällskap än andra.
Det är en sån tröttsam känsla. Längtar tillbaka till förra sommaren, innan olyckan. Allt var så skönt! Jag hade "vanliga" bekymmer och var för det mesta glad..Nu är det vardag att känna ensamhet, otillräcklighet, smärta (alla jävla plågor som jag dras med), och dryghet. Känner mig dryg och efterhängsen och som mindre värd att vara med.
Och som vanligt funderar jag på om jag har rätt till dessa känslor eller om jag helt enkel är omöjlig att tillfredsställa.
What did I ever do to you?
På enskild begäran skriver jag nu ett litet inlägg.
Jag är lugn. På något konstigt vis. Trött, slut, har ont, lite brydd. Men ändå lugn.
Mycket tack vare lördagens promenad i skogen.
Kände att det inte fanns utrymme för att vara ledsen i helgen. Hela tiden någon som säger åt en att gå vidare, att rycka upp sig. Vet att det bara är att för att peppa som sådant antyds och sägs och att allting förmodligen kommer ordna sig, men det känns bara SÅ övermäktigt ibland. Som att det inte ens för en sekund är okej att tvivla på livet och allt som komma skall, utan att man hela tiden ska ha en slags inneboende vetskap om att det kommer att bli bra.
Det blir ju bevisligen inte bra för alla. Annars skulle vi inte ha narkomaner och uteliggare (bland många andra). Varför skulle jag vara så säker på att det går bra för just mig? Såna tankar far runt i mitt huvud hela tiden. Sånt oroar jag mig för, sånt känns läskigt. Och det är okej att det känns så. Fullkomligt okej!
Iaf, den där promenaden. Gick ut i naturen för att skingra tankarna lite och komma bort från alla andras åsikter och lyssna till mig själv. Plockade blommor i alla färger, såg på fjärilarna och blev barnsligt glad över att jag såg en påfågelfjäril som jag inte sett på flera år. En pågåfel, en nässel och en citron..Fina barndomsminnen, fjärilarna och blommorna har alltid piggat upp. Jag ska inte säga att det var enklare när man var liten, eller att jag längtar tillbaka. Men ibland kan det vara skönt att tänka på att i yngre dagar kommer jag ihåg att fjärilsjakt kunde uppta större delen av en sommardag.
P.s. Som sagt. Det mesta känns lugnt nu. Så ingen fara på taket :)
Jag är lugn. På något konstigt vis. Trött, slut, har ont, lite brydd. Men ändå lugn.
Mycket tack vare lördagens promenad i skogen.
Kände att det inte fanns utrymme för att vara ledsen i helgen. Hela tiden någon som säger åt en att gå vidare, att rycka upp sig. Vet att det bara är att för att peppa som sådant antyds och sägs och att allting förmodligen kommer ordna sig, men det känns bara SÅ övermäktigt ibland. Som att det inte ens för en sekund är okej att tvivla på livet och allt som komma skall, utan att man hela tiden ska ha en slags inneboende vetskap om att det kommer att bli bra.
Det blir ju bevisligen inte bra för alla. Annars skulle vi inte ha narkomaner och uteliggare (bland många andra). Varför skulle jag vara så säker på att det går bra för just mig? Såna tankar far runt i mitt huvud hela tiden. Sånt oroar jag mig för, sånt känns läskigt. Och det är okej att det känns så. Fullkomligt okej!
Iaf, den där promenaden. Gick ut i naturen för att skingra tankarna lite och komma bort från alla andras åsikter och lyssna till mig själv. Plockade blommor i alla färger, såg på fjärilarna och blev barnsligt glad över att jag såg en påfågelfjäril som jag inte sett på flera år. En pågåfel, en nässel och en citron..Fina barndomsminnen, fjärilarna och blommorna har alltid piggat upp. Jag ska inte säga att det var enklare när man var liten, eller att jag längtar tillbaka. Men ibland kan det vara skönt att tänka på att i yngre dagar kommer jag ihåg att fjärilsjakt kunde uppta större delen av en sommardag.
P.s. Som sagt. Det mesta känns lugnt nu. Så ingen fara på taket :)
Why do you always have such a sad face?
"Is it because you want to get out of this place?"
Som vanligt när sommaren och våren kommer så spenderar jag mindre tid vid datorn och har mindre bekymmer att klaga på. Som resulterar i sämre skrivande. Blir det någon sorts förklaring? Jag har inte ens ett krav på mig att skriva och har hela tiden hävdat att den här bloggen bara är till för mig. Något som naturligtvis är lite motsägelsefullt. Jag orkar inte utveckla den tanken utan litar till att de som läser förstår vad jag menar med det.
För egentligen behöver jag ju inte skriva för mig själv här.
Jag har tre-fyra olika skrivböcker som jag skriver i när jag behöver lätta på hjärtat. En är till för dikter, en är för allmäna tankar (men den har jag skrivit i väldigt sällan de senaste åren, den hänger med sen gymnasiet).
Sen har jag en Antonbok. I den står det inte så mycket, för jag har inte orkat, men det går tydligt att se hur min sinnesstämning pendlat mellan månaderna. Från en saknad, till avundsjuka, till ilska och förtvivlan, till som det är nu: tomt. Blankt.
För att klara av min övriga vardag så försöker jag att inte tänka så mycket på Anton. Förut poppade det hela tiden upp minnesbilder i huvudet, hjärnan gick på högvarv och slappnade aldrig av. Anton med slangar, Anton kvällen innan, Anton med bandage runt huvudet. Mamma och Pappa som var ledsna, förtvivlad mormor, sjukhuskorridorer osv. Inte speciellt mkt från begravningen, jag antar att jag hade stängt av mig själv så mycket då så jag var inte riktigt där. Jag kommer ihåg Emma. Och att jag var arg på prästen på mottagningen.
Det är fortfarande svårt att acceptera att den människan som jag var då är borta. Den dog liksom han gjorde. Det är oerhört hur kroppen och hjärnan motarbetar hjärtat i den här processen. För å ena sidan är jag Emelie innan 9e augusti 2008. Den Emelie som var då hade såklart också en del bekymmer, men jag var glad. Det var inget stort, jag hade det mesta jag ville ha utav livet. Skulle något behöva ändras så skulle jag klara mig, för jag var på väg mot ngt riktigt bra, ngt riktigt stort. Det försvann såklart.
Jag försvann. Men jag vill fortfarande inte se det. Kanske därför har jag också varit så arg. Jag kan inte styra det här, fast jag med all min styrka vill göra det.
Jag accepterar fortfarande inte att han är borta. Jag förstår det, och jag har inga ideér om att han nån gång kommer dyka upp igen, eller ringa eller något sådant. Jag förstår att han för resten utav mitt liv är borta.
Men jag accepterar det inte.
Som vanligt när sommaren och våren kommer så spenderar jag mindre tid vid datorn och har mindre bekymmer att klaga på. Som resulterar i sämre skrivande. Blir det någon sorts förklaring? Jag har inte ens ett krav på mig att skriva och har hela tiden hävdat att den här bloggen bara är till för mig. Något som naturligtvis är lite motsägelsefullt. Jag orkar inte utveckla den tanken utan litar till att de som läser förstår vad jag menar med det.
För egentligen behöver jag ju inte skriva för mig själv här.
Jag har tre-fyra olika skrivböcker som jag skriver i när jag behöver lätta på hjärtat. En är till för dikter, en är för allmäna tankar (men den har jag skrivit i väldigt sällan de senaste åren, den hänger med sen gymnasiet).
Sen har jag en Antonbok. I den står det inte så mycket, för jag har inte orkat, men det går tydligt att se hur min sinnesstämning pendlat mellan månaderna. Från en saknad, till avundsjuka, till ilska och förtvivlan, till som det är nu: tomt. Blankt.
För att klara av min övriga vardag så försöker jag att inte tänka så mycket på Anton. Förut poppade det hela tiden upp minnesbilder i huvudet, hjärnan gick på högvarv och slappnade aldrig av. Anton med slangar, Anton kvällen innan, Anton med bandage runt huvudet. Mamma och Pappa som var ledsna, förtvivlad mormor, sjukhuskorridorer osv. Inte speciellt mkt från begravningen, jag antar att jag hade stängt av mig själv så mycket då så jag var inte riktigt där. Jag kommer ihåg Emma. Och att jag var arg på prästen på mottagningen.
Det är fortfarande svårt att acceptera att den människan som jag var då är borta. Den dog liksom han gjorde. Det är oerhört hur kroppen och hjärnan motarbetar hjärtat i den här processen. För å ena sidan är jag Emelie innan 9e augusti 2008. Den Emelie som var då hade såklart också en del bekymmer, men jag var glad. Det var inget stort, jag hade det mesta jag ville ha utav livet. Skulle något behöva ändras så skulle jag klara mig, för jag var på väg mot ngt riktigt bra, ngt riktigt stort. Det försvann såklart.
Jag försvann. Men jag vill fortfarande inte se det. Kanske därför har jag också varit så arg. Jag kan inte styra det här, fast jag med all min styrka vill göra det.
Jag accepterar fortfarande inte att han är borta. Jag förstår det, och jag har inga ideér om att han nån gång kommer dyka upp igen, eller ringa eller något sådant. Jag förstår att han för resten utav mitt liv är borta.
Men jag accepterar det inte.
Always you make my stumach turn!
Haha suck on this!
(Så mkt för planering och att vara diskret, eller hur Alez? (; )
"How could I explain? Talking to myself." Är lite besviken på mig själv idag, men det har inte varit en bra dag. Men ändå inte den sämsta utav dagar. Inte ens i närheten utav att vara den sämsta utav dagar. Va bra det känns att skriva, och vad skönt det känns att känna!
Med våren kom livslusten! Våren har alltid med sig min livslust, den är som flyttfåglarna som flyr sin kos ngn gång i slutet av december/ början på januari. (Fåglarna flyttar nog tidigare, men min livslust brukar räcka hela julen också.)
Det har minst sagt varit ett jobbigt och tufft år. Och än är det inte slut. Men, jag har hopp.
Hopp om att det blir bättre och att jag kan bli lycklig.
Nej, nu ska jag kila. Ska dricka lite vin med Sofia ikväll och sen skulle vi ev iväg på en fest. Whatever happens, it will be ok.
"We were always searching for the thrill of it."
People trap your mind.
"I sleep much better at night.
I feel closer to the light.
Now I'm gonna try, to improve my life"
Känner mig oerhört rastlös. Vill inte sitta här längre, vill iväg. Jag har redan varit ute på en timmes promenad, men det kliar i hela kroppen, jag vill bara bort. Vill ha nya erfarenheter. Vill träffa nya människor och skapa nya relationer..
Önskelista på personer att träffa (Haha ja något mer seriöst blir det inte denna onsdagskväll):
Rob i The music. Även om han inte är lika snygg rakad som med sitt vackra långa hår.
(Men med den rösten, who cares.)
Och såklart min substitutsman.
Aah. Ja, vad ska man ta sig till. Får lyssna på musik och dö lite inombords när jag tänker på alla dessa skönsjungande och vackra karlar..
I feel closer to the light.
Now I'm gonna try, to improve my life"
Känner mig oerhört rastlös. Vill inte sitta här längre, vill iväg. Jag har redan varit ute på en timmes promenad, men det kliar i hela kroppen, jag vill bara bort. Vill ha nya erfarenheter. Vill träffa nya människor och skapa nya relationer..
Önskelista på personer att träffa (Haha ja något mer seriöst blir det inte denna onsdagskväll):
Rob i The music. Även om han inte är lika snygg rakad som med sitt vackra långa hår.
(Men med den rösten, who cares.)
Och såklart min substitutsman.
Aah. Ja, vad ska man ta sig till. Får lyssna på musik och dö lite inombords när jag tänker på alla dessa skönsjungande och vackra karlar..
So far away.
Det är ingen hemlighet att jag är förvirrad. Men all denna frustration gör så att jag inte förstår mig på mig själv. Vad vill jag ha ut utav livet? Vem skulle passa mig? Måste jag ha en annan människa för att känna mig hel? (NEJ.)
Varför är det så svårt att ta in att man kan vara helt lycklig själv? Att den bästa vännen jag har är jag själv? Och att det också är mig jag borde ta hand om mest för att kunna fungera?
Och varför överanalyserar jag allting?
Och varför tar frågorna aldrig slut? ;)
Jag antar att när nyfikenheten dör, då är jag inte mig själv längre. Det har alltid varit en utav mina främsta karaktäristiska drag. En sorts kunskapstörst, som aldrig släcks.
Jag önskar ibland att jag hade en egen EC. Men bara ibland.
Varför är det så svårt att ta in att man kan vara helt lycklig själv? Att den bästa vännen jag har är jag själv? Och att det också är mig jag borde ta hand om mest för att kunna fungera?
Och varför överanalyserar jag allting?
Och varför tar frågorna aldrig slut? ;)
Jag antar att när nyfikenheten dör, då är jag inte mig själv längre. Det har alltid varit en utav mina främsta karaktäristiska drag. En sorts kunskapstörst, som aldrig släcks.
Jag önskar ibland att jag hade en egen EC. Men bara ibland.
Tro inte för ett ögonblick att du är glömd.
Jag räknar varken dagar eller månader, inte ens sekunder.
Tiden har för länge sedan stannat.
Mitt innersta, mitt allt, delat i två.
En som är nu och en som är då.
Då - kvar i en emotionell karusell, som tittar fram ibland, som får mig att falla och vara fast.
Nu - blickar framåt, låtsas inte om då, kör bara på.
Vardagen klaras när nu och då inte möts, men blir det så är jag så skör.
Hur förenar man förtvivlan med glädje, över att finnas kvar?
Tänker ändå på allt det fina jag har och jag uppskattar det. Jag försöker att inte stanna i sorg, men självklart kommer den fram ibland.
Men jag saknar dig fortfarande, och det kommer jag alltid att göra.
All min kärlek.
Tiden har för länge sedan stannat.
Mitt innersta, mitt allt, delat i två.
En som är nu och en som är då.
Då - kvar i en emotionell karusell, som tittar fram ibland, som får mig att falla och vara fast.
Nu - blickar framåt, låtsas inte om då, kör bara på.
Vardagen klaras när nu och då inte möts, men blir det så är jag så skör.
Hur förenar man förtvivlan med glädje, över att finnas kvar?
Tänker ändå på allt det fina jag har och jag uppskattar det. Jag försöker att inte stanna i sorg, men självklart kommer den fram ibland.
Men jag saknar dig fortfarande, och det kommer jag alltid att göra.
All min kärlek.
Meet me in the sound.
Positiva tankar denna måndagsmorgon för mig framåt. Men klumpen i magen är inte borta. När försvinner den?
I helgen har jag sett både tussilago och blåsippor och krokusar.
Våren exploderar när man minst sagt anar det. Och fort gick det.
"Get on your boots! You don't know how beautiful you are."
"(And you don't get it, do you?)"
Hejdå kära, ha en fin dag!
I helgen har jag sett både tussilago och blåsippor och krokusar.
Våren exploderar när man minst sagt anar det. Och fort gick det.
"Get on your boots! You don't know how beautiful you are."
"(And you don't get it, do you?)"
Hejdå kära, ha en fin dag!
On that note.
AHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH
HHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH
HHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH
HHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!
(I lägenheter får man inte skrika.)
HHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH
HHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH
HHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!
(I lägenheter får man inte skrika.)
Why is all of this happening to me?
Slutsats från igår: Saker betyder ingenting och jag kan inte sluta gråta.
COME ON, when will this end?
COME ON, when will this end?
Someday all of this will go away.
Allt känns så jäkla märkligt. Dela på, bestämma vad som ska vart. När jag inte ens själv vet var jag ska. Betyder ens saker något? Vad vill jag ha, vad ska lämnas kvar? Ska jag ha någon kompensation? Hur kommer det ordna sig? Om ett år, om tre år, kommer det vara bra då? Vad kommer hända då? Var kommer jag vara?
Det är okej att känna ett litet korn av panik nu, det är okej. Men det ordnar sig.
Idag var jag ute och vandrade, gick hem, tänkte på omgivningen. Får en klump i magen när jag tänker på att det inte längre kommer vara där jag går. Men å andra sidan kommer det finnas nya omgivningar att älska. Måste bara hitta min plats med mig själv.
Så det är nu det bestäms.
Det är okej att känna ett litet korn av panik nu, det är okej. Men det ordnar sig.
Idag var jag ute och vandrade, gick hem, tänkte på omgivningen. Får en klump i magen när jag tänker på att det inte längre kommer vara där jag går. Men å andra sidan kommer det finnas nya omgivningar att älska. Måste bara hitta min plats med mig själv.
Så det är nu det bestäms.
Myskväll med sig själv.
Man ska aldrig underskatta att tjugo i tolv en torsdagkväll ligga i soffan och titta på The Daily Show med Jon Stewart. Det är my kind of living.
...Fast snart ska jag nog lägga mig i sängen istället...
...Fast snart ska jag nog lägga mig i sängen istället...
Don't go wasting your emotions
Idag är en bättre dag än igår, och imorgon blir förhoppningsvis ännu bättre :)
Musik är ett bra botemedel mot det mesta, just nu är det Bob Marley som får mig på bäst humör och såklart Madonna. ;)
+
= Great!
Puss på er alla, nu ska jag plugga lite.
Musik är ett bra botemedel mot det mesta, just nu är det Bob Marley som får mig på bäst humör och såklart Madonna. ;)
+
= Great!
Puss på er alla, nu ska jag plugga lite.
Oh girl, you have no faith in medicine
Fuck, jag mår som i december igen.