Emmy G

Why can you read me like no-one else?

Mycket att tänka på nu, mycket att lösa. Längtar efter sommarkvällar där man kan dricka vin och dansa natten lång.
Lördagen var underbar, på dansgolvet med vänner. Damn, vad jag älskar att dansa! Om jag hade orken skulle jag stå på ett dansgolv hela tiden. Jag längtar verkligen efter augusti och alla planer.

"You don't have to be alone,"


Har haft så konstiga känslor de senaste dagarna. Kommer det något nytt upp så kan det hända att kroppen rent instinktivt låser bromsarna och vägrar se möjligheterna i det nya, det roliga. Då får jag sakta men säkert lirka upp dom och så kan jag köra vidare (Ahh, dessa metaforer). Men idag är jag relativt glad. Jag gjorde såklart misstaget att lyssna lite på Coldplay och då blir man sällan gladare haha :) Skulle så gärna vilja se dom!

För att bota en ev nedstämning lyssnar jag på Mammas gamla favoriter Duran Duran, det är sällan man misslyckas att höja humöret med den gruppen. 


Allt detta såklart för att fira att jag har fått hem biljetterna till Mads! Erotica, here we come! ;) (Emma om du läser det här så längtar jag som en galning tills vi ska ner till GBG!)



Hoppas att den här överträffar Confessions tour, om det är möjligt.

Syns det att det är min lillasyster? :) (Som tog en modellsnygg bild på sig själv, helt av en slump enligt henne själv).

Give me your starquality!

Rather this...



...then this.

Idag är en sån här konstig mellandag, när man inte riktigt vet vart man ska ta vägen.
Samlar energi inför den/de kommande veckan/orna, men stod ändå på mig så pass mycket att jag kom iväg till skolan imorse. Även fast jag försov mig lite och mådde dåligt. Men, fick dock åka hem tidigare för att kroppen sa ifrån. Hade lite dötid vid Karolinska när jag väntade på bussen så då gick jag ner och gick en sväng på kyrkogården medans jag lyssnade på Prince.

Fan vad svårt det är att hålla humöret jämnt. Att inte tappa gnistan. Helgen var jättebra och jag var glad och hade det supertrevligt, dansade och skrattade mycket. Men sen liksom håller känslan inte i sig. Det är som att du, kära lillebror, aldrig lämnar mig. Det finns många stunder då jag inte tänker på dig, men det är svårt att bara köra på och låtsas om att allting är bra. Jag vill att allting ska vara bra, att det ska kännas bra och ibland känns det så, men det är som att jag aldrig får stanna i känslan tillräckligt länge.
Var på biblioteket i lördags innan jag åkte iväg till Örebro och eftersom jag hade lite tid på mig knappade jag bara in ordet sorg på sökmotoren.
Fanns hundratals titlar, både vetenskapliga och romaner och självupplevda. Fick med mig några därifrån, orden kändes som de träffat 99 % rätt. Är det verkligen så här för alla? Varför känner jag då ingen samhörighet med någon?

För att ta exempel från boken Att möta människor i kris: "Det andra symtomet, ett ivrigt sysslande med föreställningar om den avlidne, visar sig bestå av två särskiljbara delsymtom. Det ena uttrycker sig som ett svårhejdat behov av att ständigt aktualisera den döde i andra människors tankar, känslor och upplevelser. Den efterlämnade berättar episoder ur den dödes liv, visar bilder på den avlidne eller visar upp föremål somm tillhört eller tillverkats av den som nu är död. Det andra delsymtomet handlar om behovet av att idealisera den döde vilket innebär att den döde tilldelas en rikligt uppsättning positiva och dekorativa egenskaper." 

Denna del känns aktuell i början när olyckan precis hade hänt, och det var som att alla helt plötsligt hade älskat honom hur mycket som helst, att han var nr 1, som han så egenkärt kallade sig själv ;) Jag känner igen tendenser i mitt eget beteende, men det är ändå någon slags form av självbedrägeri. Men alla symtomen har tydligen sin funktion.

"De fientliga reaktioner, som utgör de fjärde symtomet, brukar betecknas som förtvivlans vrede, en ofta tydligt artikulerad men otydligt adresserad ilska. Ibland kan denna vrede riktas mot den döde som man känner sig övergiven av. Det femte symtomet, förlust av tidigare beteendemönster, uttrycker sig vanligen som tendenser till passivisering och isolering. Passiviseringstendensen kan relateras till den trötthet som var ett av de somatiska symtomen. Den av sorg tyngda människan nödgas då begränsa den vanliga aktivitetsrepertoaren. Isoleringsbenägenheten har samband med upplevelsen att man blivit en börda, eller rentav en plåga, för omgivningen. Den känslan är den sörjandes sätt att tolka den stelhet och tafatthet vi ofta visar i kontakt med människor i akut sorg."

Det är bara att säga Been there, lived that. Lever fortfarande i allt det där. När tar den akuta sorgen slut? Någonstans i boken stod det också att det kan ta upp till tre år innan man slutar vara i det här underliga tillståndet när man förlorat någon som stod en nära.

Give me a break! 
Jag vill kunna leva! Jag vill kunna skratta, andas och må bra med mig själv! Utan att få mentala snapshots av olycksplatsen, hur han såg ut när han låg uppkopplad till respiratorn, ansikten på begravningen, alla dessa hundratals blommor och sörjande ansikten som mixas med mina egna känslor och desperation. Jag hade gärna sluppit alla konflikter som det här har inneburit för att jag själv tydligen inte kan bete mig på ett vettigt sätt, eller min irritation över andras beteenden. Frustrationen över att inte nå fram till människor och över att inte bli hörd.

Jag är oförstående inför den kommentaren jag fick från min kurator att jag inte jämt ska definiera lycka och välmående utifrån relationer, så det måste jag också jobba på. Det går emot allt jag någonsin trott på och levt efter, men eftersom allt ändå har ändrats, what the hell, det är väl bara att köra på. Sova kunde man ju göra när man var död, eller hur var det nu?

Jag är glad för mycket, det är jag verkligen. Allt är inte hopplöst. Ska bara ta mig igenom det här året också så löser det sig nog, om ingen annan har mage att gå å dö.

 

Kände lite tidigare för att skriva något mer utförligt men nu orkar jag inte längre...men lite kan jag iaf plita ner.

Jag tycker att det är magiskt hur filmer påverkar ens sinnen. Jag förväntade mig inte speciellt mycket av Footloose, men den bara övertygade mig mer om att jag älskar äldre filmer. Att jag älskar film överhuvudtaget. Det är skönt att få en verklighetsflykt när ångesten pockar på, och dessutom av en film som gör en glad och inte mer deppig.

25 år gammal film och ändå så himla nära, både i stil och känslor. Love it! Jag har också börjat titta på gamla Bevvan avsnitt och kan till mig förvåning finna Jason Priestly mycket snyggare nu än vad jag tyckte förr... När jag var liten tyckte jag att antingen Luke Perry och sen Brian Austin Green såg mycket bättre ut än Priestly, och kunde inte för allt guld i värden förstå varför någon skulle välja Brandon framför dem.
Men jag antar att smaken ändras, och tur är väl det! Min frisör sa till mig när vi var mycket yngre att hon tyckte att Ricky Martin var den snyggaste killen som fanns, men jag tror hon har ändrat sig på den punkten nu...


Kevin Bacon i Footloose, hoppdansandes. Härligt!


Jason Priestly som Brandon. För övrigt har han en så snygg klädstil i serien!


Luke Perry, inte så himla gorgeus anymore. Men det är någonting med wayfarers..


Brian Austin Green, fortf lika snygg.



Med det kan man väl konstatera att BAG (HAHA) fortf ser lika bra ut, om inte bättre! Han är förövrigt med i Terminator: Sarah Connor Chronicles just nu, en ganska bra serie.

Mycket mer hade jag inte att skriva, känner mig rätt lätt nu efter min dansdos. Jag borde dansa hela tiden, det är det som gör mig lyckligast.

Puss och godnatt!

Jag skriver bara när jag är arg, ledsen eller både och. Just nu är jag nog ledsen men känner mest mig ensam och har en stor undran över vad det är menat att jag ska göra?

Större delen utav den här helgen har jag funderat så himla mycket på döden. Och egentligen är det väl inget konstigt med det. Den är ju så himla närvarande i livet just nu.
Men jag funderar mycket på värdet utav mitt eget liv. Jag önskar jag hade någon att luta mig emot, men i ärlighetens namn så känns det inte som att jag har det. Prövar jag- då är jag en börda.
Jag vet att det inte gäller alla mina vänner, men nu de senaste dagarna så har det varit några konflikter och jag känner mig så nere då. Det känns som att jag i princip måste dö för att folk ska förstå att de kanske kommer sakna mitt sällskap. Och andra sidan är det aldrig ord man vill slänga i ansiktet på någon. Men hur kan jag annars förklara hur jag känner?

 
Å andra sidan är det ju såklart inte ens säkert ATT de kommer sakna mig. Och att om jag skriver det här så framställer jag mig själv som bara jäkligt konstig.

Jag känner iaf att jag har försökt nu. Jag har sträckt ut en hand, så att säga. Vågat sagt att jag tycker om de jag tycker om, och att jag saknar deras sällskap. Och även fast den där rädslan för att bli avvisad och framstå som dryg fanns där till stor del så kändes det lite som att, jaha, men då kanske det är deras förlust och inte min? Även fast det såklart blir jag som känner av förlusten.

Sen är det en omöjlighet för mig att hela tiden vara glad, kvittrande och så vidare. Det funkar inte så, jag kan inte låtsas. Och det blir ju bara värre när man märker att det inte är sant.

Innan helgen kändes det som att jag tagit några steg framåt. För att sedan ha hamnat 978 steg tillbaka. Jag vill verkligen inte må som jag gjorde i december igen, december var den mörkaste månaden i mitt liv. Men jag känner att hoppet börjar försvinna- igen!
Jag funderar aldrig seriöst på att avsluta mitt eget liv, men den stora undran över vad jag faktiskt gör här och vem jag lever för är väldigt stor just nu.

Min största rädsla-ensamhet och avvisanden.


Gå å se på Bounce och se vad du är rädd för! (En underbar show, verkligen)

Jag behöver tas hand om.

Jag har missat en deadline. Är så arg på mig själv, varför kunde jag inte ha tänkt på detta lite tidigare?
Kvällen har innan varit relativt bra, men med några besvikelser, men nu blev jag så störd att jag har svårt att se mig själv sovandes.
Typiskt. Varför skulle detta röra till det bra jag tyckte att jag hade åstadkommit?

Försöker tänka positivt, men ibland är det himla svårt.

Jag kan inte hjälpa att bli annat än glad av Beyonces video till Single ladies. Vet inte varför, men dansen ser så härlig ut!
Women, staying together. Det är grejer det.
En annan sak att vara glad över är att jag faktiskt klarade tentan!
Tydligen tyckte några att det var orättvist eftersom jag skrev den samma dag, och det är ju synd att man inte kan glädjas med andra, men skit sak samma.
Jag tycker inte det är orättvist att jag kan få vara glad över att något i mitt liv fungerar något så när. Först kände jag mig nästan dålig när jag fick det slängt i ansiktet...Men varför ska jag förklara det eller ens ursäkta det?
Thank god att jag har ett läshuvud och har kapaciteten att skriva!
 
Nåja. Även fast det är oerhört svårt att släppa alla känslor om att man inte duger och inte är lika rolig som någon annan så ska jag försöka fokusera på det positiva med livet.

Bild efter sminkning på Make Up Store, innan Chris Brown.

Dagarna går upp och ner. Det är inte ens dagvis, utan det är bergådalbana inom dygnets 24 timmar. I fredags på lektionen i skolan t ex blev jag skitförbannad över lite kritik, som jag sedan inte kunde släppa och satt sedan där och planerade hämnd, allvarligt snack, förlåtelse osv. Över världens minsta grej. Känner mig lite ömtålig och bräcklig just nu, har dessutom extremt svårt för avvisanden. Det tryckts in tagg efter tagg i bröstet när man blir bortglömd och förbisedd. Men jag inser ju också att jag inte kan vara med på allt, eller ens bli tillfrågad för allt, men det gör ju ändå ont när det känns som att man inte är omtyckt och önskad.

Försöker vid de tillfällena att sänka mina förväntningar, tänka på de personer som jag vet tycker om och vill vara med mig. Intalar mig själv att jag är värd att tyckas om och att det är deras förlust om de "andra" inte vill vara med mig. Men det är så svårt, så svårt! Jag anser att jag är en bra vän, men ganska ofta ifrågasätter jag det med. Om folk inte vill vara med mig, är jag verkligen så bra? Och så är spiralen igång och jag blir ledsen.

För det mesta har jag på den sista tiden kunnat hindra deppigheten. Kunnat se framåt, glädjas åt saker och försöka att sysselsätta mig. Försöker dra i trådarna och hitta på saker, göra mig "tillgänglig" så att säga, för att slippa sitta hemma och tycka synd om mig själv.

Allt det går såklart åt helvete när kroppen är sjuk. Den här kroppen är jag så jävla trött på nu. Mitt gallstensanfall som varade i ca 9 (!!) timmar igår förstörde ju alla planer. Inget titta på melodifestivalen med vänner, inget träna på söndag på grund av total utmattning. Inga jävla smärtstillande som hjälpte.
Ett tag satt jag där och tänkte, men bara låt mig dö nu så jag slipper allt. Är så trött på alla negativa känslor och att ingenting någonsin verkar hjälpa. Det är bara tårar, ilska, utmattning, värk, trötthet, mer tårar, irritation och problem problem problem.

Jag vill bara vara tillfreds.

Jag vill bara vara nöjd.

Och jag önskar att jag åtminstone kunde få deala med sorgen över min brors död och alla känslor som kommer på köpet utan att behöva vrida mig i nån slags smärtkavalkad och sjukdomar som avlöser varandra? Men kanske är det för mycket begärt. (Det gör mig isf pissed off.)

Fake it til you make it, brukar det heta. Jag önskar jag kunde fakea bort smärtorna.

Det är helt underbart hur ord påverkar. Att andra kan tänka så lika och helt olikt än själv. Jag känner att jag hela tiden tar in, har en helt annan medvetenhet än för några månader sen.

Jag har dilemman som liknar de i gymnasiet, är avundsjuk på några av mina vänners vänskap. Hur sjukt låter inte det? Det känns som att de alltid har tid för varandra, men när man själv föreslår någonting så är allting fullbokat. Det är självklart något jag får leva med, även om det är svårt att ändra sina tankebanor. Sluta ha så höga förväntningar på allt. Det är så svårt för mig, men jag försöker hela tiden.

Det mest beundransvärda är hur musik påverkar. Hur det kan förknippas så lätt med känslor och sinnesstämningar, så när man slår på en speciell låt så är man tillbaka i hur man mådde för flera år sen.
Jag har några sådana.
Cotton Eye Joe med Rednex påminner mig om Absolute dance 6 som jag och mina kusiner dansade loss till i vardagsrummet en kväll när vi var mycket små.
The Boxer med Chemical Brothers får mig att tänka på mina cykelturer till jobbet för några somrar sen. Det fanns en fågel som bodde på en åker på väg till jobbet som jag brukade stanna och titta efter varje morgon.
Melody Club påminner mig om Elvira och när mitt rum var nyinrett hemma hos mamma och pappa.
Hey ya med Outkast är förknippat med Tuschi på söderbykarlsfesten.
Mfl, såklart. Och alla minnen är inte lyckliga.

Jag älskar musik. Musik är sannerligen my drug of choice. Bara ge mig mer!

Finns det något värre hjärnan kan göra än att drömma?
Efter att ha vaknat tjugo i sju över halsont så somnade jag om och drömde om dig. Jag drömde att hela familjen var samlad hos mormor och morfar, mia och per och kusinerna var också där. Det var sommar och varmt. Av någon anledning jobbade du i en elektronik affär och fick mitt gamla leg. Sen försvann du, vägrade att svara på samtal osv. Alla var oroliga. Jag fick ett samtal om att jag inte betalat min tv. Vilken jäkla tv? Jag ringde dig och skällde först ut dig för att du inte svarat någon, sen stämde vi av ngn anledning möte på en parkbänk. Grönt överallt, blommor överallt. Av någon anledning hade du på dig en Disney t-shirt, jag tror det var tekannan från Skönheten och odjuret, men jag har redan glömt lite. Det kändes underligt, som att du var liten och stor på samma gång. Jag var ledsen, frågade varför du inte hörde av dig och varför du inte kom och var med oss? Hade du lånat ut mitt gamla leg? Tydligen var det nån brud du var arg på som hade snott det. Sen kom alla, morfar, mamma, pappa och stod runt oss och då blev jag jättearg för att dom inte lämnade oss ifred. Jag skrek åt dom att gå därifrån, jag försökte ju övertala dig att komma tillbaka. Du var lugn, som alltid i mina drömmar.
Sen vaknade jag. Min första instinkt var att ringa dig då, Anton, för att berätta om det lustiga, att familjen inte var hel men att allt var i sin ordning. Tog några sekunder innan jag fattade.


Det är grymt, att känna så. Att få tro en liten stund att det inte alls har hänt för att sedan ryckas tillbaka till verkligheten. Jag har bara drömt om dig tre ggr, den här drömmen var den tydligaste.

Såna här saker får mig att bara vilja gräva ner mig, det plus förkylningen och den trötta kroppen. Men jag har iaf klätt på mig, alltid något.

Bara att blicka framåt nu. Jag hoppas innerligen att jag får tag i Madonna-biljetterna. Den konserten är den 9:e augusti och isf befinner jag mig i Göteborg då. Kanske blir det underligt att inte vara i Älmsta, men jag kan inte kretsa mitt liv runt en gravsten, du är ju ändå inte där och svarar. 

Ibland värker det extra mycket.
Jag saknar dig hela tiden.
Önskar du kunde ge mig styrkan att gå vidare nu.



För jag orkar inte må så här länge till.

Oh lord, I am gonna fail miserably! Fy fan, den här tentan gick verkligen åt helvete....

2005/2006, who really remembers?

"We are always running for the thrill of it, thrill of it
Always pushing up the hill, searching for the thrill of it."

Tänkte skriva något djupt, men idag så är jag inte så djup. Jag känner mig mer bara tillfreds. Får vara för mig själv och lyckas hålla bort ensamhetskänslan. Nu ska jag istället kolla på Guldbaggegalan och lämna er med dessa ord:

Lyckan är när man endast minns en rad av en låt och kan hitta den genom google.

Thank you Lord for Google. Eller ska jag säga människan? Tack människan för google.
                                                             

Slits emellan att känna mig hopplös och ensam, till att känna mig stark och villig (hur konstigt det än kan låta).  Vill kunna gå till jobbet, vill kunna träna, vill komma bort från allt som får mig att känna mig ensam och tom. Räcker ut händer men finner ingen som tar emot. Bara trasiga människor runt omkring mig eller människor som inte vet hur de ska bete sig. Helt trasig själv.  Kroppen tar stryk, psyket tar stryk, allting tar stryk.
Alla relationer raserar och glädjen stannar aldrig kvar.

"How do I fight these inconceivable odds from bringing me down?"

Jag försöker med hela mitt allt att ta mig samman. Jag försöker och försöker men slås bara ner igen. Hur länge kan en människa orka? Hur mycket kan jag bära på mina axlar innan det tornar över mig? Hur många månader till ska jag må så här? När kommer saker börja kännas roliga igen? Vill jag ens att det ska kännas så? Hur ska jag ordna det här när jag får höra att jag inte kan bli hjälpt...

"A burning fire is what you are,
A burning fire, gonna leave a scare."

Vad jag känner ibland är att jag önskar att jag kunde kapa alla band till mitt förflutna och kanske även dem i nuet och bara börja om någonstans. Med helt nya människor och ett helt nytt liv.

"Time is borrowed".