And my mind plays tricks on me.
Finns det något värre hjärnan kan göra än att drömma?
Efter att ha vaknat tjugo i sju över halsont så somnade jag om och drömde om dig. Jag drömde att hela familjen var samlad hos mormor och morfar, mia och per och kusinerna var också där. Det var sommar och varmt. Av någon anledning jobbade du i en elektronik affär och fick mitt gamla leg. Sen försvann du, vägrade att svara på samtal osv. Alla var oroliga. Jag fick ett samtal om att jag inte betalat min tv. Vilken jäkla tv? Jag ringde dig och skällde först ut dig för att du inte svarat någon, sen stämde vi av ngn anledning möte på en parkbänk. Grönt överallt, blommor överallt. Av någon anledning hade du på dig en Disney t-shirt, jag tror det var tekannan från Skönheten och odjuret, men jag har redan glömt lite. Det kändes underligt, som att du var liten och stor på samma gång. Jag var ledsen, frågade varför du inte hörde av dig och varför du inte kom och var med oss? Hade du lånat ut mitt gamla leg? Tydligen var det nån brud du var arg på som hade snott det. Sen kom alla, morfar, mamma, pappa och stod runt oss och då blev jag jättearg för att dom inte lämnade oss ifred. Jag skrek åt dom att gå därifrån, jag försökte ju övertala dig att komma tillbaka. Du var lugn, som alltid i mina drömmar.
Sen vaknade jag. Min första instinkt var att ringa dig då, Anton, för att berätta om det lustiga, att familjen inte var hel men att allt var i sin ordning. Tog några sekunder innan jag fattade.
Det är grymt, att känna så. Att få tro en liten stund att det inte alls har hänt för att sedan ryckas tillbaka till verkligheten. Jag har bara drömt om dig tre ggr, den här drömmen var den tydligaste.
Såna här saker får mig att bara vilja gräva ner mig, det plus förkylningen och den trötta kroppen. Men jag har iaf klätt på mig, alltid något.
Bara att blicka framåt nu. Jag hoppas innerligen att jag får tag i Madonna-biljetterna. Den konserten är den 9:e augusti och isf befinner jag mig i Göteborg då. Kanske blir det underligt att inte vara i Älmsta, men jag kan inte kretsa mitt liv runt en gravsten, du är ju ändå inte där och svarar.
Efter att ha vaknat tjugo i sju över halsont så somnade jag om och drömde om dig. Jag drömde att hela familjen var samlad hos mormor och morfar, mia och per och kusinerna var också där. Det var sommar och varmt. Av någon anledning jobbade du i en elektronik affär och fick mitt gamla leg. Sen försvann du, vägrade att svara på samtal osv. Alla var oroliga. Jag fick ett samtal om att jag inte betalat min tv. Vilken jäkla tv? Jag ringde dig och skällde först ut dig för att du inte svarat någon, sen stämde vi av ngn anledning möte på en parkbänk. Grönt överallt, blommor överallt. Av någon anledning hade du på dig en Disney t-shirt, jag tror det var tekannan från Skönheten och odjuret, men jag har redan glömt lite. Det kändes underligt, som att du var liten och stor på samma gång. Jag var ledsen, frågade varför du inte hörde av dig och varför du inte kom och var med oss? Hade du lånat ut mitt gamla leg? Tydligen var det nån brud du var arg på som hade snott det. Sen kom alla, morfar, mamma, pappa och stod runt oss och då blev jag jättearg för att dom inte lämnade oss ifred. Jag skrek åt dom att gå därifrån, jag försökte ju övertala dig att komma tillbaka. Du var lugn, som alltid i mina drömmar.
Sen vaknade jag. Min första instinkt var att ringa dig då, Anton, för att berätta om det lustiga, att familjen inte var hel men att allt var i sin ordning. Tog några sekunder innan jag fattade.
Det är grymt, att känna så. Att få tro en liten stund att det inte alls har hänt för att sedan ryckas tillbaka till verkligheten. Jag har bara drömt om dig tre ggr, den här drömmen var den tydligaste.
Såna här saker får mig att bara vilja gräva ner mig, det plus förkylningen och den trötta kroppen. Men jag har iaf klätt på mig, alltid något.
Bara att blicka framåt nu. Jag hoppas innerligen att jag får tag i Madonna-biljetterna. Den konserten är den 9:e augusti och isf befinner jag mig i Göteborg då. Kanske blir det underligt att inte vara i Älmsta, men jag kan inte kretsa mitt liv runt en gravsten, du är ju ändå inte där och svarar.
Kommentarer
Postat av: Sofia N
Ibland finns det verkligen inget värre än att drömma,
Trackback