I hope you like..
Idag är en sån här konstig mellandag, när man inte riktigt vet vart man ska ta vägen.
Samlar energi inför den/de kommande veckan/orna, men stod ändå på mig så pass mycket att jag kom iväg till skolan imorse. Även fast jag försov mig lite och mådde dåligt. Men, fick dock åka hem tidigare för att kroppen sa ifrån. Hade lite dötid vid Karolinska när jag väntade på bussen så då gick jag ner och gick en sväng på kyrkogården medans jag lyssnade på Prince.
Fan vad svårt det är att hålla humöret jämnt. Att inte tappa gnistan. Helgen var jättebra och jag var glad och hade det supertrevligt, dansade och skrattade mycket. Men sen liksom håller känslan inte i sig. Det är som att du, kära lillebror, aldrig lämnar mig. Det finns många stunder då jag inte tänker på dig, men det är svårt att bara köra på och låtsas om att allting är bra. Jag vill att allting ska vara bra, att det ska kännas bra och ibland känns det så, men det är som att jag aldrig får stanna i känslan tillräckligt länge.
Var på biblioteket i lördags innan jag åkte iväg till Örebro och eftersom jag hade lite tid på mig knappade jag bara in ordet sorg på sökmotoren.
Fanns hundratals titlar, både vetenskapliga och romaner och självupplevda. Fick med mig några därifrån, orden kändes som de träffat 99 % rätt. Är det verkligen så här för alla? Varför känner jag då ingen samhörighet med någon?
För att ta exempel från boken Att möta människor i kris: "Det andra symtomet, ett ivrigt sysslande med föreställningar om den avlidne, visar sig bestå av två särskiljbara delsymtom. Det ena uttrycker sig som ett svårhejdat behov av att ständigt aktualisera den döde i andra människors tankar, känslor och upplevelser. Den efterlämnade berättar episoder ur den dödes liv, visar bilder på den avlidne eller visar upp föremål somm tillhört eller tillverkats av den som nu är död. Det andra delsymtomet handlar om behovet av att idealisera den döde vilket innebär att den döde tilldelas en rikligt uppsättning positiva och dekorativa egenskaper."
Denna del känns aktuell i början när olyckan precis hade hänt, och det var som att alla helt plötsligt hade älskat honom hur mycket som helst, att han var nr 1, som han så egenkärt kallade sig själv ;) Jag känner igen tendenser i mitt eget beteende, men det är ändå någon slags form av självbedrägeri. Men alla symtomen har tydligen sin funktion.
"De fientliga reaktioner, som utgör de fjärde symtomet, brukar betecknas som förtvivlans vrede, en ofta tydligt artikulerad men otydligt adresserad ilska. Ibland kan denna vrede riktas mot den döde som man känner sig övergiven av. Det femte symtomet, förlust av tidigare beteendemönster, uttrycker sig vanligen som tendenser till passivisering och isolering. Passiviseringstendensen kan relateras till den trötthet som var ett av de somatiska symtomen. Den av sorg tyngda människan nödgas då begränsa den vanliga aktivitetsrepertoaren. Isoleringsbenägenheten har samband med upplevelsen att man blivit en börda, eller rentav en plåga, för omgivningen. Den känslan är den sörjandes sätt att tolka den stelhet och tafatthet vi ofta visar i kontakt med människor i akut sorg."
Det är bara att säga Been there, lived that. Lever fortfarande i allt det där. När tar den akuta sorgen slut? Någonstans i boken stod det också att det kan ta upp till tre år innan man slutar vara i det här underliga tillståndet när man förlorat någon som stod en nära.
Give me a break!
Jag vill kunna leva! Jag vill kunna skratta, andas och må bra med mig själv! Utan att få mentala snapshots av olycksplatsen, hur han såg ut när han låg uppkopplad till respiratorn, ansikten på begravningen, alla dessa hundratals blommor och sörjande ansikten som mixas med mina egna känslor och desperation. Jag hade gärna sluppit alla konflikter som det här har inneburit för att jag själv tydligen inte kan bete mig på ett vettigt sätt, eller min irritation över andras beteenden. Frustrationen över att inte nå fram till människor och över att inte bli hörd.
Jag är oförstående inför den kommentaren jag fick från min kurator att jag inte jämt ska definiera lycka och välmående utifrån relationer, så det måste jag också jobba på. Det går emot allt jag någonsin trott på och levt efter, men eftersom allt ändå har ändrats, what the hell, det är väl bara att köra på. Sova kunde man ju göra när man var död, eller hur var det nu?
Jag är glad för mycket, det är jag verkligen. Allt är inte hopplöst. Ska bara ta mig igenom det här året också så löser det sig nog, om ingen annan har mage att gå å dö.
Samlar energi inför den/de kommande veckan/orna, men stod ändå på mig så pass mycket att jag kom iväg till skolan imorse. Även fast jag försov mig lite och mådde dåligt. Men, fick dock åka hem tidigare för att kroppen sa ifrån. Hade lite dötid vid Karolinska när jag väntade på bussen så då gick jag ner och gick en sväng på kyrkogården medans jag lyssnade på Prince.
Fan vad svårt det är att hålla humöret jämnt. Att inte tappa gnistan. Helgen var jättebra och jag var glad och hade det supertrevligt, dansade och skrattade mycket. Men sen liksom håller känslan inte i sig. Det är som att du, kära lillebror, aldrig lämnar mig. Det finns många stunder då jag inte tänker på dig, men det är svårt att bara köra på och låtsas om att allting är bra. Jag vill att allting ska vara bra, att det ska kännas bra och ibland känns det så, men det är som att jag aldrig får stanna i känslan tillräckligt länge.
Var på biblioteket i lördags innan jag åkte iväg till Örebro och eftersom jag hade lite tid på mig knappade jag bara in ordet sorg på sökmotoren.
Fanns hundratals titlar, både vetenskapliga och romaner och självupplevda. Fick med mig några därifrån, orden kändes som de träffat 99 % rätt. Är det verkligen så här för alla? Varför känner jag då ingen samhörighet med någon?
För att ta exempel från boken Att möta människor i kris: "Det andra symtomet, ett ivrigt sysslande med föreställningar om den avlidne, visar sig bestå av två särskiljbara delsymtom. Det ena uttrycker sig som ett svårhejdat behov av att ständigt aktualisera den döde i andra människors tankar, känslor och upplevelser. Den efterlämnade berättar episoder ur den dödes liv, visar bilder på den avlidne eller visar upp föremål somm tillhört eller tillverkats av den som nu är död. Det andra delsymtomet handlar om behovet av att idealisera den döde vilket innebär att den döde tilldelas en rikligt uppsättning positiva och dekorativa egenskaper."
Denna del känns aktuell i början när olyckan precis hade hänt, och det var som att alla helt plötsligt hade älskat honom hur mycket som helst, att han var nr 1, som han så egenkärt kallade sig själv ;) Jag känner igen tendenser i mitt eget beteende, men det är ändå någon slags form av självbedrägeri. Men alla symtomen har tydligen sin funktion.
"De fientliga reaktioner, som utgör de fjärde symtomet, brukar betecknas som förtvivlans vrede, en ofta tydligt artikulerad men otydligt adresserad ilska. Ibland kan denna vrede riktas mot den döde som man känner sig övergiven av. Det femte symtomet, förlust av tidigare beteendemönster, uttrycker sig vanligen som tendenser till passivisering och isolering. Passiviseringstendensen kan relateras till den trötthet som var ett av de somatiska symtomen. Den av sorg tyngda människan nödgas då begränsa den vanliga aktivitetsrepertoaren. Isoleringsbenägenheten har samband med upplevelsen att man blivit en börda, eller rentav en plåga, för omgivningen. Den känslan är den sörjandes sätt att tolka den stelhet och tafatthet vi ofta visar i kontakt med människor i akut sorg."
Det är bara att säga Been there, lived that. Lever fortfarande i allt det där. När tar den akuta sorgen slut? Någonstans i boken stod det också att det kan ta upp till tre år innan man slutar vara i det här underliga tillståndet när man förlorat någon som stod en nära.
Give me a break!
Jag vill kunna leva! Jag vill kunna skratta, andas och må bra med mig själv! Utan att få mentala snapshots av olycksplatsen, hur han såg ut när han låg uppkopplad till respiratorn, ansikten på begravningen, alla dessa hundratals blommor och sörjande ansikten som mixas med mina egna känslor och desperation. Jag hade gärna sluppit alla konflikter som det här har inneburit för att jag själv tydligen inte kan bete mig på ett vettigt sätt, eller min irritation över andras beteenden. Frustrationen över att inte nå fram till människor och över att inte bli hörd.
Jag är oförstående inför den kommentaren jag fick från min kurator att jag inte jämt ska definiera lycka och välmående utifrån relationer, så det måste jag också jobba på. Det går emot allt jag någonsin trott på och levt efter, men eftersom allt ändå har ändrats, what the hell, det är väl bara att köra på. Sova kunde man ju göra när man var död, eller hur var det nu?
Jag är glad för mycket, det är jag verkligen. Allt är inte hopplöst. Ska bara ta mig igenom det här året också så löser det sig nog, om ingen annan har mage att gå å dö.
Jag saknar sommaren
Kommentarer
Trackback