Vart är min plats?
Större delen utav den här helgen har jag funderat så himla mycket på döden. Och egentligen är det väl inget konstigt med det. Den är ju så himla närvarande i livet just nu.
Men jag funderar mycket på värdet utav mitt eget liv. Jag önskar jag hade någon att luta mig emot, men i ärlighetens namn så känns det inte som att jag har det. Prövar jag- då är jag en börda.
Jag vet att det inte gäller alla mina vänner, men nu de senaste dagarna så har det varit några konflikter och jag känner mig så nere då. Det känns som att jag i princip måste dö för att folk ska förstå att de kanske kommer sakna mitt sällskap. Och andra sidan är det aldrig ord man vill slänga i ansiktet på någon. Men hur kan jag annars förklara hur jag känner?
Å andra sidan är det ju såklart inte ens säkert ATT de kommer sakna mig. Och att om jag skriver det här så framställer jag mig själv som bara jäkligt konstig.
Jag känner iaf att jag har försökt nu. Jag har sträckt ut en hand, så att säga. Vågat sagt att jag tycker om de jag tycker om, och att jag saknar deras sällskap. Och även fast den där rädslan för att bli avvisad och framstå som dryg fanns där till stor del så kändes det lite som att, jaha, men då kanske det är deras förlust och inte min? Även fast det såklart blir jag som känner av förlusten.
Sen är det en omöjlighet för mig att hela tiden vara glad, kvittrande och så vidare. Det funkar inte så, jag kan inte låtsas. Och det blir ju bara värre när man märker att det inte är sant.
Innan helgen kändes det som att jag tagit några steg framåt. För att sedan ha hamnat 978 steg tillbaka. Jag vill verkligen inte må som jag gjorde i december igen, december var den mörkaste månaden i mitt liv. Men jag känner att hoppet börjar försvinna- igen!
Jag funderar aldrig seriöst på att avsluta mitt eget liv, men den stora undran över vad jag faktiskt gör här och vem jag lever för är väldigt stor just nu.
Min största rädsla-ensamhet och avvisanden.
Gå å se på Bounce och se vad du är rädd för! (En underbar show, verkligen)
Man får ha sådana tankar och funderingar. Ibland är det så, att det enda man kan tänka på är varför man egentligen finns till.
Det var kul att träffa dig och Bea igår. Hör av dig om du vill.
Emelie, jag har också funderat mycket kring döden på den allra sensatie tiden. Vet inte riktigt varför men det har blivit så, har haft disskusioner om döden med vänner och familjen. Jag förstår vad du menar när du säger att man inte riktigt vet om någon faktiskt skulle sakna en om amn försvann. Men sen har jag hört någonstans att de man tror är helt fel, folk skulle sakna en oerhört, och sorgen skulle bli en stor svart avgrund men vissa är bara dåliga på att visa det när man finns kvar.
Hoppas du känner att jag finns här <3
Mamma hälsar till dig med!
Har du sett bounce caution?
Åh, det är väl deras nyaste? Den var kanon?
Ja det kan jag tänka mig! :) Så vad gör du denna helg?