Emmy G

Bild efter sminkning på Make Up Store, innan Chris Brown.

Dagarna går upp och ner. Det är inte ens dagvis, utan det är bergådalbana inom dygnets 24 timmar. I fredags på lektionen i skolan t ex blev jag skitförbannad över lite kritik, som jag sedan inte kunde släppa och satt sedan där och planerade hämnd, allvarligt snack, förlåtelse osv. Över världens minsta grej. Känner mig lite ömtålig och bräcklig just nu, har dessutom extremt svårt för avvisanden. Det tryckts in tagg efter tagg i bröstet när man blir bortglömd och förbisedd. Men jag inser ju också att jag inte kan vara med på allt, eller ens bli tillfrågad för allt, men det gör ju ändå ont när det känns som att man inte är omtyckt och önskad.

Försöker vid de tillfällena att sänka mina förväntningar, tänka på de personer som jag vet tycker om och vill vara med mig. Intalar mig själv att jag är värd att tyckas om och att det är deras förlust om de "andra" inte vill vara med mig. Men det är så svårt, så svårt! Jag anser att jag är en bra vän, men ganska ofta ifrågasätter jag det med. Om folk inte vill vara med mig, är jag verkligen så bra? Och så är spiralen igång och jag blir ledsen.

För det mesta har jag på den sista tiden kunnat hindra deppigheten. Kunnat se framåt, glädjas åt saker och försöka att sysselsätta mig. Försöker dra i trådarna och hitta på saker, göra mig "tillgänglig" så att säga, för att slippa sitta hemma och tycka synd om mig själv.

Allt det går såklart åt helvete när kroppen är sjuk. Den här kroppen är jag så jävla trött på nu. Mitt gallstensanfall som varade i ca 9 (!!) timmar igår förstörde ju alla planer. Inget titta på melodifestivalen med vänner, inget träna på söndag på grund av total utmattning. Inga jävla smärtstillande som hjälpte.
Ett tag satt jag där och tänkte, men bara låt mig dö nu så jag slipper allt. Är så trött på alla negativa känslor och att ingenting någonsin verkar hjälpa. Det är bara tårar, ilska, utmattning, värk, trötthet, mer tårar, irritation och problem problem problem.

Jag vill bara vara tillfreds.

Jag vill bara vara nöjd.

Och jag önskar att jag åtminstone kunde få deala med sorgen över min brors död och alla känslor som kommer på köpet utan att behöva vrida mig i nån slags smärtkavalkad och sjukdomar som avlöser varandra? Men kanske är det för mycket begärt. (Det gör mig isf pissed off.)

Fake it til you make it, brukar det heta. Jag önskar jag kunde fakea bort smärtorna.