Why do you always have such a sad face?
Som vanligt när sommaren och våren kommer så spenderar jag mindre tid vid datorn och har mindre bekymmer att klaga på. Som resulterar i sämre skrivande. Blir det någon sorts förklaring? Jag har inte ens ett krav på mig att skriva och har hela tiden hävdat att den här bloggen bara är till för mig. Något som naturligtvis är lite motsägelsefullt. Jag orkar inte utveckla den tanken utan litar till att de som läser förstår vad jag menar med det.
För egentligen behöver jag ju inte skriva för mig själv här.
Jag har tre-fyra olika skrivböcker som jag skriver i när jag behöver lätta på hjärtat. En är till för dikter, en är för allmäna tankar (men den har jag skrivit i väldigt sällan de senaste åren, den hänger med sen gymnasiet).
Sen har jag en Antonbok. I den står det inte så mycket, för jag har inte orkat, men det går tydligt att se hur min sinnesstämning pendlat mellan månaderna. Från en saknad, till avundsjuka, till ilska och förtvivlan, till som det är nu: tomt. Blankt.
För att klara av min övriga vardag så försöker jag att inte tänka så mycket på Anton. Förut poppade det hela tiden upp minnesbilder i huvudet, hjärnan gick på högvarv och slappnade aldrig av. Anton med slangar, Anton kvällen innan, Anton med bandage runt huvudet. Mamma och Pappa som var ledsna, förtvivlad mormor, sjukhuskorridorer osv. Inte speciellt mkt från begravningen, jag antar att jag hade stängt av mig själv så mycket då så jag var inte riktigt där. Jag kommer ihåg Emma. Och att jag var arg på prästen på mottagningen.
Det är fortfarande svårt att acceptera att den människan som jag var då är borta. Den dog liksom han gjorde. Det är oerhört hur kroppen och hjärnan motarbetar hjärtat i den här processen. För å ena sidan är jag Emelie innan 9e augusti 2008. Den Emelie som var då hade såklart också en del bekymmer, men jag var glad. Det var inget stort, jag hade det mesta jag ville ha utav livet. Skulle något behöva ändras så skulle jag klara mig, för jag var på väg mot ngt riktigt bra, ngt riktigt stort. Det försvann såklart.
Jag försvann. Men jag vill fortfarande inte se det. Kanske därför har jag också varit så arg. Jag kan inte styra det här, fast jag med all min styrka vill göra det.
Jag accepterar fortfarande inte att han är borta. Jag förstår det, och jag har inga ideér om att han nån gång kommer dyka upp igen, eller ringa eller något sådant. Jag förstår att han för resten utav mitt liv är borta.
Men jag accepterar det inte.
min mamma dog i mina armar för "flera" år sen, jag är fortfarande arg...vill inte acceptera...men att förlora en bror, jag kan inte säga att jag förstår men jag har en aning. Har förlorat så många nära och kära i ...sjukdom, självmord....man lever vidare...jag tycker att du kommit en bit på väg för du skriver så kloka saker. Du vet att jag finns, du har använt mig förut, glöm inte det. Love you.
Förstår dig gumman, jag kan inte heller acceptera att han ej finns hos oss längre. Ofattbart! I torsdags kom känslorna som en blixt från en klar himmel,när jag var ute på jobb. Jag tappande fattningen totalt och saknaden och ledsamheten bara överväldigade mig.
Och minnena kom ,telefonsamtalet från dig, sjukhuset, Anton i sängen och min hand på hans vad när han lämnade oss. Jag är arg för jag hann aldrig ge honom nåt för att han tagit körkort, det grämer mig.
Men jag är glad över att du är så klok Emelie mitt i allt detta hemska, du är faktiskt jättestark!!
Och njut av våren och sommaren som gör dig glad!!
Love You, hoppas att vi ses snart! Kram Moster