Emmy G

Nu var det över en månad sen jag skrev sist, som vanligt avtar inläggen iom sommartid. ;)
Sommar, vad underbart!
Jag älskar sommaren. Många vackra känslor, mycket värme, mycket kärlek! Och såklart en oändlg tomhet, nånting som aldrig fylls.
Har varit hemma sjuk i två dagar nu med halsont, hosta och sviktande röst (Tack för den pappa) som tyvärr gör det svårt att va på jobbet då rösten är arbetsverktyg. Får se om det blir vila en dag till eller om jag orkar åka till jobbet imorrn, börjar bli så tråkigt här hemma även fast rösten egentligen inte är ett dugg bättre, snarare sämre.  Men iaf, vilket avstickare från ämnet.

Att vara hemma själv får en att tänka mycket, vilket jag iofs gör i vanliga fall också.
Jag funderar så mycket på mina känslor. Varför jag inte känner mig riktigt glad och varför jag inte pallar att vara ensam. Det känns jobbigt att gå å lägga sig, varför vet jag inte. Är jag den enda som känner så här? Logiskt tänker jag att jag inte är det, men inombords känner jag mig väldigt ensam. Ofta förbisedd och mindre önskad som sällskap än andra.

Det är en sån tröttsam känsla. Längtar tillbaka till förra sommaren, innan olyckan. Allt var så skönt! Jag hade "vanliga" bekymmer och var för det mesta glad..Nu är det vardag att känna ensamhet, otillräcklighet, smärta (alla jävla plågor som jag dras med), och dryghet. Känner mig dryg och efterhängsen och som mindre värd att vara med.

Och som vanligt funderar jag på om jag har rätt till dessa känslor eller om jag helt enkel är omöjlig att tillfredsställa.