Vi skulle alltid vara tre.

Idag har varit en riktig jävla skitdag. Från att börja grina i skolan till att grina hemma, till att gå planlöst och bara känna sig så tom. Så ensam. Så har det bollats, tom, ensam, tom, ensam..med en liten paus för desperate housewives.
Kan inte sluta tänka på att det är så orättvist.

Vi var ju tre. Vi skulle alltid vara tre. Alltid en storasyster, en lillasyster och så lille-/store-bror i mitten. Nu saknar vi våran mellan. Han som alltid busade. Han som man alltid kunde skylla allt på, för han gjorde alltid allt annat. Han som var med när vi tog alla obligatoriska syskonbilder på alla skolavslutningarna, och ibland vid jul.
Nu finns du inte mer. Hur kan du inte finnas längre? Jag vill inte förstå! Jag vill bara ha dig tillbaks, jag vill att allting ska vara som det alltid har varit.

Det var så mycket som du inte hann med, så mycket som vi aldrig kan göra tillsammans nu. Så många ord jag ville säga dig som aldrig hanns med, så mycket mer jag har att dela med mig av som jag nu inte längre kan.








Jag önskar att det var jag. 

I wanna feel you near!

Idag har Daniel guidat mig i hur man ev kan se sexig ut på bild. Mina försök var många men ändå inte riktigt tillräckliga.

Jag började dagen med farlig tjej:

Men jag tror tuggummit i munnen tog lite kål på det hela, och det var definitivt inget sex.

Sen försökte jag mig på öppen mun:

Men där hängde inte ögonen med riktigt..


Till slut kom vi fram till att det duger som det är:

Lockigt hår= Sexigt. Enligt Daniel.

It's over!

I'm not comming back, I'm closing the door.

Skrämmande sa Daniel, Fierce säger Tyra. Passa dig! Säger jag.

Girl, you know it's over.
Jag fortsätter att drömma om männen från mitt förflutna. Konstiga drömmar där vi åter är tillsammans eller jag ringer för att få tröst. Känner mig brutalt övergiven av de flesta i min närhet. Utesluten, överflödig och jobbig. Kanske därför drömmer jag mig tillbaka till de stunder i livet där jag var önskad och åtråvärd. Där jag valde att det var över, där jag kunde styra lite.
I don't know, I will have to take it up with my advisor!

Spektaklet fortsätter

Efter en fartfylld helg med mycket upptåg (mest från min sida) som bland annat inkluderande den snyggaste golvposen vid bordet, raggandet av killar till tjejkompisar samt en carola fläkt (Och lite rysktalande på toan) så hann verkligheten ikapp mig.
Spenderade morgonen med att läsa en mammas blogg om sin dotter som nyligen gick bort i cancer, vilket gav mig en stor verklighetsflykt. Sen gick jag runt lite i en dvala hela dagen eftersom jag drömde att jag var gravid och fick barn, samt att barnets pappa bodde i samma trappuppgång som mig med sin killkompis. (Jag tror jag har sett för mkt på Sex and the city nu)

Så kom den ikapp mig. Efter en helg av skratt och leende så bara dog allt.


Inte fan trodde jag att det skulle göra det när jag tittade på Patrik 1,5 på bio.  Men han var precis som du var. Spelade tuff men mjuk på insidan. Jag saknar dig så mycket att kroppen inte klarar av det, och då låtsas den, och jag, att jag inte gör det ett tag. Men det håller inte i längden.

Jag kan fortsätta planera fikadejter, hur köket ska målas eller vilken tapet hallen ska ha, eller vad som behövs köpas.


Men det är fortfarande så himla tomt.

How will I know?

There's a boy I know
He's the one I dream of
Looks into my eyes
Takes me to the clouds above
 Ooh, I lose control , Can't seem to get enough
 When I wake from dreaming
 Tell me is it really love

How will I know if he really loves me
 I say a prayer with every heartbeat
I fall in love whenever we meet
I'm asking you, what you know about these things
How will I know if he's thinking of me
I try to phone but I'm too shy (can't speak)
Falling in love is all bitter sweet
This love is strong, why do I feel weak

 



There was a time when I was so broken hearted

 JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG DU JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG FINNS JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG ALLTID JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG I JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG  JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG MITT JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG HJÄRTA JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG LILLEBROR JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG

Det känns så orättvist. Du har tydligen förmedlat att vi ska sluta undra nu och bara ha kul men det går ju inte utan dig. Det är så svårt att acceptera att livet som jag vet har ändrats totalt. Inte visste jag att du hade en så stor plats. Inte visste jag att det skulle bli så tomt. Jag visste redan hur ont det kan göra. Du vet förmodligen hur mycket jag önskar att jag bara kunde hoppa över ett par steg i sörjningsprocessen och finna acceptansen. Men jag börjar mer och mer tro att jag aldrig kommer sluta sörja dig. Emmas ansiktsuttryck på begravningen spelas upp i mitt huvud gång på gång, det gjorde så ont inom mig när jag såg henne. 
Jag tänker på att jag under helgen har haft mitt gameface på. Jag blir så arg på människor som beter sig som ingenting har hänt. Kanske vet dom hur det känns, förmodligen inte, men kan det kanske ändå finnas en tanke att jag behöver stöd nu? Även fast jag låtsas om att allting är okej borde det på något sätt skina igenom att läget inte är så.
Egentligen är jag mest arg på dig. Hur kunde du lämna mig? Varför lämnade du oss? Det känns så tomt nu och det gör så ont, det bränner inombords och jag vet inte vad jag ska göra för att få det att sluta, för att fylla tomrummet. Varför måste jag klara vardagen själv? Varför är allt över? Det där stora ihopbrytandet som jag anade skulle komma är på väg nu, inte för att någon kommer märka det på mig när vi ses, men nu kommer det snart. Snart kommer den dagen jag önskar att jag kunde sluta andas för att få slut på det här.

Mest är jag arg på allt och alla för att jag inte förstår mina egna känslor, jag kan inte känna efter och inte besluta något och får bara impulser hela tiden.

Arg är jag över att jag behöver gå igenom det här en gång till. Det här är ingen naturlig del av livet, du skulle finnas längre än mig. 




We can keep trying but things will never change,
So I don't look back,
Still I'm dying with every step I take
But I don't look back.

It hurts with every heartbeat
.



I rome the streets alone

Varför kan jag inte få in det i mitt huvud att du inte kommer tillbaka? Får små ögonblick av insikt och då rinner tårarna på en gång.

Ingen förstår.

Ingen kan relatera.

Alla bara beter sig som att allt är som vanligt och jag vill bara skrika att det är inte vanligt, det är inte okej, jag är inte hel.

Tror aldrig jag har känt mig så här trasig förut. Ingenting har någonsin gjort så här ont.

Och jag vet inte vart jag ska ta vägen..




You fall away from your past, and it's following you now.


Hallelujah



Känner mig mer och mer som en fallen lilja, istället för en stark blommande.

Låt oss bara säga att det tär på själen att lyssna på musik till sin egen brors begravning.



And it's not a cry that you hear at night
 It's not somebody who's seen the light
It's a cold and it's a broken hallelujah

Mad alcohol



Idag är en jävlig dag som alla andra dagar.

Det gör mer ont nu än vad jag trodde att det någonsin skulle kunna göra, och jag är säker på att jag inte har nått gränsen än. Jag vill veta hur jag gör för att fortsätta, för att kunna orka? Hur gör jag?
Känner att jag bara måste orka, bara måste fortsätta. Det är underligt att man i sin mörkaste stund inte ens funderar på om livet är värt att fortsätta livet. För en gångs skull är det självklart. Klart det är värt det.  Känner att jag börjar glömma saker med min fina och något knäppa lillebror. Har inte svar på frågor om vi stod nära varandra, hur han var. Det är som att allting har försvunnit ur mitt minne, fast jag exakt vet hur han är, var. Han var en sån person som alltid hamnade i trubbel, som alltid skrattade åt sina egna skämt (som ingen annan tyckte var roliga), han var en person som var otroligt omtänksam, som inte kunde trumma med sina fingrar på bordet, en person som jämt och ständigt hade basdisco på sitt rum, som skröt om de underligaste sakerna, som gick på saker jag lurade honom, han var en person jag just börjat få en fin relation till utan bråk.

I'm dying to meet you.

 

Nej, nu är det dags att rycka upp sig, för idag har jag inte vattenfast mascara på mig och jag orkar inte göra om hela sminkproceduren.

Let it go

Jag kommer sakna dig tills jag dör.