Emmy G

Jag skriver bara när jag är arg, ledsen eller både och. Just nu är jag nog ledsen men känner mest mig ensam och har en stor undran över vad det är menat att jag ska göra?

Större delen utav den här helgen har jag funderat så himla mycket på döden. Och egentligen är det väl inget konstigt med det. Den är ju så himla närvarande i livet just nu.
Men jag funderar mycket på värdet utav mitt eget liv. Jag önskar jag hade någon att luta mig emot, men i ärlighetens namn så känns det inte som att jag har det. Prövar jag- då är jag en börda.
Jag vet att det inte gäller alla mina vänner, men nu de senaste dagarna så har det varit några konflikter och jag känner mig så nere då. Det känns som att jag i princip måste dö för att folk ska förstå att de kanske kommer sakna mitt sällskap. Och andra sidan är det aldrig ord man vill slänga i ansiktet på någon. Men hur kan jag annars förklara hur jag känner?

 
Å andra sidan är det ju såklart inte ens säkert ATT de kommer sakna mig. Och att om jag skriver det här så framställer jag mig själv som bara jäkligt konstig.

Jag känner iaf att jag har försökt nu. Jag har sträckt ut en hand, så att säga. Vågat sagt att jag tycker om de jag tycker om, och att jag saknar deras sällskap. Och även fast den där rädslan för att bli avvisad och framstå som dryg fanns där till stor del så kändes det lite som att, jaha, men då kanske det är deras förlust och inte min? Även fast det såklart blir jag som känner av förlusten.

Sen är det en omöjlighet för mig att hela tiden vara glad, kvittrande och så vidare. Det funkar inte så, jag kan inte låtsas. Och det blir ju bara värre när man märker att det inte är sant.

Innan helgen kändes det som att jag tagit några steg framåt. För att sedan ha hamnat 978 steg tillbaka. Jag vill verkligen inte må som jag gjorde i december igen, december var den mörkaste månaden i mitt liv. Men jag känner att hoppet börjar försvinna- igen!
Jag funderar aldrig seriöst på att avsluta mitt eget liv, men den stora undran över vad jag faktiskt gör här och vem jag lever för är väldigt stor just nu.

Min största rädsla-ensamhet och avvisanden.


Gå å se på Bounce och se vad du är rädd för! (En underbar show, verkligen)

Jag behöver tas hand om.

Jag har missat en deadline. Är så arg på mig själv, varför kunde jag inte ha tänkt på detta lite tidigare?
Kvällen har innan varit relativt bra, men med några besvikelser, men nu blev jag så störd att jag har svårt att se mig själv sovandes.
Typiskt. Varför skulle detta röra till det bra jag tyckte att jag hade åstadkommit?

Försöker tänka positivt, men ibland är det himla svårt.

Jag kan inte hjälpa att bli annat än glad av Beyonces video till Single ladies. Vet inte varför, men dansen ser så härlig ut!
Women, staying together. Det är grejer det.
En annan sak att vara glad över är att jag faktiskt klarade tentan!
Tydligen tyckte några att det var orättvist eftersom jag skrev den samma dag, och det är ju synd att man inte kan glädjas med andra, men skit sak samma.
Jag tycker inte det är orättvist att jag kan få vara glad över att något i mitt liv fungerar något så när. Först kände jag mig nästan dålig när jag fick det slängt i ansiktet...Men varför ska jag förklara det eller ens ursäkta det?
Thank god att jag har ett läshuvud och har kapaciteten att skriva!
 
Nåja. Även fast det är oerhört svårt att släppa alla känslor om att man inte duger och inte är lika rolig som någon annan så ska jag försöka fokusera på det positiva med livet.

Bild efter sminkning på Make Up Store, innan Chris Brown.

Dagarna går upp och ner. Det är inte ens dagvis, utan det är bergådalbana inom dygnets 24 timmar. I fredags på lektionen i skolan t ex blev jag skitförbannad över lite kritik, som jag sedan inte kunde släppa och satt sedan där och planerade hämnd, allvarligt snack, förlåtelse osv. Över världens minsta grej. Känner mig lite ömtålig och bräcklig just nu, har dessutom extremt svårt för avvisanden. Det tryckts in tagg efter tagg i bröstet när man blir bortglömd och förbisedd. Men jag inser ju också att jag inte kan vara med på allt, eller ens bli tillfrågad för allt, men det gör ju ändå ont när det känns som att man inte är omtyckt och önskad.

Försöker vid de tillfällena att sänka mina förväntningar, tänka på de personer som jag vet tycker om och vill vara med mig. Intalar mig själv att jag är värd att tyckas om och att det är deras förlust om de "andra" inte vill vara med mig. Men det är så svårt, så svårt! Jag anser att jag är en bra vän, men ganska ofta ifrågasätter jag det med. Om folk inte vill vara med mig, är jag verkligen så bra? Och så är spiralen igång och jag blir ledsen.

För det mesta har jag på den sista tiden kunnat hindra deppigheten. Kunnat se framåt, glädjas åt saker och försöka att sysselsätta mig. Försöker dra i trådarna och hitta på saker, göra mig "tillgänglig" så att säga, för att slippa sitta hemma och tycka synd om mig själv.

Allt det går såklart åt helvete när kroppen är sjuk. Den här kroppen är jag så jävla trött på nu. Mitt gallstensanfall som varade i ca 9 (!!) timmar igår förstörde ju alla planer. Inget titta på melodifestivalen med vänner, inget träna på söndag på grund av total utmattning. Inga jävla smärtstillande som hjälpte.
Ett tag satt jag där och tänkte, men bara låt mig dö nu så jag slipper allt. Är så trött på alla negativa känslor och att ingenting någonsin verkar hjälpa. Det är bara tårar, ilska, utmattning, värk, trötthet, mer tårar, irritation och problem problem problem.

Jag vill bara vara tillfreds.

Jag vill bara vara nöjd.

Och jag önskar att jag åtminstone kunde få deala med sorgen över min brors död och alla känslor som kommer på köpet utan att behöva vrida mig i nån slags smärtkavalkad och sjukdomar som avlöser varandra? Men kanske är det för mycket begärt. (Det gör mig isf pissed off.)

Fake it til you make it, brukar det heta. Jag önskar jag kunde fakea bort smärtorna.

Det är helt underbart hur ord påverkar. Att andra kan tänka så lika och helt olikt än själv. Jag känner att jag hela tiden tar in, har en helt annan medvetenhet än för några månader sen.

Jag har dilemman som liknar de i gymnasiet, är avundsjuk på några av mina vänners vänskap. Hur sjukt låter inte det? Det känns som att de alltid har tid för varandra, men när man själv föreslår någonting så är allting fullbokat. Det är självklart något jag får leva med, även om det är svårt att ändra sina tankebanor. Sluta ha så höga förväntningar på allt. Det är så svårt för mig, men jag försöker hela tiden.

Det mest beundransvärda är hur musik påverkar. Hur det kan förknippas så lätt med känslor och sinnesstämningar, så när man slår på en speciell låt så är man tillbaka i hur man mådde för flera år sen.
Jag har några sådana.
Cotton Eye Joe med Rednex påminner mig om Absolute dance 6 som jag och mina kusiner dansade loss till i vardagsrummet en kväll när vi var mycket små.
The Boxer med Chemical Brothers får mig att tänka på mina cykelturer till jobbet för några somrar sen. Det fanns en fågel som bodde på en åker på väg till jobbet som jag brukade stanna och titta efter varje morgon.
Melody Club påminner mig om Elvira och när mitt rum var nyinrett hemma hos mamma och pappa.
Hey ya med Outkast är förknippat med Tuschi på söderbykarlsfesten.
Mfl, såklart. Och alla minnen är inte lyckliga.

Jag älskar musik. Musik är sannerligen my drug of choice. Bara ge mig mer!

Finns det något värre hjärnan kan göra än att drömma?
Efter att ha vaknat tjugo i sju över halsont så somnade jag om och drömde om dig. Jag drömde att hela familjen var samlad hos mormor och morfar, mia och per och kusinerna var också där. Det var sommar och varmt. Av någon anledning jobbade du i en elektronik affär och fick mitt gamla leg. Sen försvann du, vägrade att svara på samtal osv. Alla var oroliga. Jag fick ett samtal om att jag inte betalat min tv. Vilken jäkla tv? Jag ringde dig och skällde först ut dig för att du inte svarat någon, sen stämde vi av ngn anledning möte på en parkbänk. Grönt överallt, blommor överallt. Av någon anledning hade du på dig en Disney t-shirt, jag tror det var tekannan från Skönheten och odjuret, men jag har redan glömt lite. Det kändes underligt, som att du var liten och stor på samma gång. Jag var ledsen, frågade varför du inte hörde av dig och varför du inte kom och var med oss? Hade du lånat ut mitt gamla leg? Tydligen var det nån brud du var arg på som hade snott det. Sen kom alla, morfar, mamma, pappa och stod runt oss och då blev jag jättearg för att dom inte lämnade oss ifred. Jag skrek åt dom att gå därifrån, jag försökte ju övertala dig att komma tillbaka. Du var lugn, som alltid i mina drömmar.
Sen vaknade jag. Min första instinkt var att ringa dig då, Anton, för att berätta om det lustiga, att familjen inte var hel men att allt var i sin ordning. Tog några sekunder innan jag fattade.


Det är grymt, att känna så. Att få tro en liten stund att det inte alls har hänt för att sedan ryckas tillbaka till verkligheten. Jag har bara drömt om dig tre ggr, den här drömmen var den tydligaste.

Såna här saker får mig att bara vilja gräva ner mig, det plus förkylningen och den trötta kroppen. Men jag har iaf klätt på mig, alltid något.

Bara att blicka framåt nu. Jag hoppas innerligen att jag får tag i Madonna-biljetterna. Den konserten är den 9:e augusti och isf befinner jag mig i Göteborg då. Kanske blir det underligt att inte vara i Älmsta, men jag kan inte kretsa mitt liv runt en gravsten, du är ju ändå inte där och svarar.