När ingenting annat hjälper
I veckan, eller snarare i torsdags på väg hem kände jag två saker.
1: Jag vill bara skrika så högt jag kan så länge jag kan.
2: Jag vill supa skallen av mig.
Nu föreföll det sig så att jag valde alternativ två igår, dvs att dricka tills drickandet inte längre gick. Jag tyckte inte att jag var så full, men vaknade upp med en sjuhelvetes baksmälla. Jag har mått så dåligt och jag tycker nästan bara att det är skönt att det är fysisk smärta istället för den emotionella tomheten som hela tiden kryper sig på mig.
Så summan av kardemumman var att det var jävligt skönt att knappt kunna röra på sig imorse utan att det for blixtar i huvudet. Allt var bättre än att tänka på verkligheten.
1: Jag vill bara skrika så högt jag kan så länge jag kan.
2: Jag vill supa skallen av mig.
Nu föreföll det sig så att jag valde alternativ två igår, dvs att dricka tills drickandet inte längre gick. Jag tyckte inte att jag var så full, men vaknade upp med en sjuhelvetes baksmälla. Jag har mått så dåligt och jag tycker nästan bara att det är skönt att det är fysisk smärta istället för den emotionella tomheten som hela tiden kryper sig på mig.
Så summan av kardemumman var att det var jävligt skönt att knappt kunna röra på sig imorse utan att det for blixtar i huvudet. Allt var bättre än att tänka på verkligheten.
You're leaving so soon?
Never had a chance to bloom, but you were so quick to change your tune.
Nu har det gått två veckor och snart ett dygn sen vi trappade ner på syrgasen. Två veckor och ett dygn sedan som jag stundvis såg färgen försvinna från min lillebrors ansikte. Två veckor som har känts som två år. Två veckor av musikval, stentittande, platsväljande och många besök från vänner och bekanta. Folk säger saker som att det är skönt att han iaf inte får lida nu, att det ändå var tur att han var själv.
Vad är det sköna med att inte längre ha en lillebror vid 20-års ålder? Vad är det sköna i att begrava sin son eller att nu som lillasyster få förlita sig på att hans vänner eventuellt tar över storebrorsrollen (som de aldrig skulle behövt göra från början)? Vad är turen i att inte längre ha någon som varje gång man ses tjatar om att man ska köpa ut, eller som är dryg på ens fester, eller som alltid svarar med ett nonchalant "aa hej" när man ringer?
Jag känner mig så jävla malplacerad, allt från sjukhuset när jag tröstade hans vänner, tills när jag själv skrattar med mina vänner. Allt är plötsligt så jävla fel. Alla planer för hösten som jag ändå fortsätter med ska jag klara av nu? Jag ska klara av allt nu?
Fast ändå så känner jag mig så oerhört stark. Jag sitter liksom och väntar på när smällen ska komma, när jag ska bryta ihop? Har en konstig ångest över att inte kunna gråta på begravningen, om hur alla runtomkring uppfattar mig då.
Det får helt enkelt bli som det blir.
Is it any wonder if I don't know what's right.
I will go anywhere If you just lead the way.
Nu har det gått två veckor och snart ett dygn sen vi trappade ner på syrgasen. Två veckor och ett dygn sedan som jag stundvis såg färgen försvinna från min lillebrors ansikte. Två veckor som har känts som två år. Två veckor av musikval, stentittande, platsväljande och många besök från vänner och bekanta. Folk säger saker som att det är skönt att han iaf inte får lida nu, att det ändå var tur att han var själv.
Vad är det sköna med att inte längre ha en lillebror vid 20-års ålder? Vad är det sköna i att begrava sin son eller att nu som lillasyster få förlita sig på att hans vänner eventuellt tar över storebrorsrollen (som de aldrig skulle behövt göra från början)? Vad är turen i att inte längre ha någon som varje gång man ses tjatar om att man ska köpa ut, eller som är dryg på ens fester, eller som alltid svarar med ett nonchalant "aa hej" när man ringer?
Jag känner mig så jävla malplacerad, allt från sjukhuset när jag tröstade hans vänner, tills när jag själv skrattar med mina vänner. Allt är plötsligt så jävla fel. Alla planer för hösten som jag ändå fortsätter med ska jag klara av nu? Jag ska klara av allt nu?
Fast ändå så känner jag mig så oerhört stark. Jag sitter liksom och väntar på när smällen ska komma, när jag ska bryta ihop? Har en konstig ångest över att inte kunna gråta på begravningen, om hur alla runtomkring uppfattar mig då.
Det får helt enkelt bli som det blir.
Is it any wonder if I don't know what's right.
As the days goes by
Någon poängterade att jag borde skriva ner allt från de senaste dagarna så att de någon gång kan bli en bok, men jag hinner aldrig, finner inte tiden.
Många har varit här de senaste dagarna, vänner till dig, vänner till oss. Det har varit skönt, men samtidigt så känns det så tomt, det känns som att du också är med och skämtar, eller att du ska komma ner närsomhelst å säga åt oss att sluta snacka så mycket om dig.
Ändå så vet jag ju med mig att jag kommer klara även det här.
Idag ska vi in till stan, jag och Emma, och skingra tankarna lite, och besöka Ikealand.
Många har varit här de senaste dagarna, vänner till dig, vänner till oss. Det har varit skönt, men samtidigt så känns det så tomt, det känns som att du också är med och skämtar, eller att du ska komma ner närsomhelst å säga åt oss att sluta snacka så mycket om dig.
Ändå så vet jag ju med mig att jag kommer klara även det här.
Idag ska vi in till stan, jag och Emma, och skingra tankarna lite, och besöka Ikealand.
Min älskade lillebror
Hur ska vi någonsin klara oss utan dig?
Vila i frid känns så tafatt att säga när jag vet att du kommer fortsätta leva vilt.
Jag önskar och tror att du nu vet hur många det är som älskar dig och att saknaden här ute är enorm. Jag trodde att det räckte för min del, jag trodde att jag inte skulle behöva förlora fler vänner, men så förlorade jag någonting mycket mer värdefullt, något som någon annan aldrig kan fylla tomrummet efter. Det var ju bara förra veckan jag retades med dig och köpte en Pride-vodka till dig, men full vetskap om att det kanske inte skulle generera ett lyckorop från din sida, men kul var det ändå. Och jag tyckte att du var så knäpp som åkte in från Älmsta till Sollentuna bara för att jag skulle köpa ut, men du sa bara att du inte orkade ringa någon annan.
Vad tacksam jag är för det idag.
Om du bara kunde se vad jag håller fasaden uppe just nu. Mamma, pappa och Bea mår ju inte bra, din kompis Danne har varit guld värd för oss, men egentligen skulle han inte behöva vara här och ta hand om din lillasyster, det skulle du ha gjort. Och jag har inte längre någon lillebror att ta hand om, ingen som tjatar på mig att på midsommar åka ålandsbåten för att du har glömt att fixa dricka.
Och pappa saknar dig så mycket, han bara säger att han tror att du vet att han älskade dig. Vad ska jag svara? Klart du gjorde det, eller? Annars vet du nu.
Jag är så arg på dig för att du har lämnat mig. Jag kände det ju på mig på något vis att du kanske inte skulle finnas kvar jämt efter allt elände du utsatte dig själv för men ändå, Anton, ingenting kunde förbereda mig på att förlora dig för evigt. Jag ska inte behöva tänka på hur din gravsten ska se ut, eller vad som ska stå i din dödsannons, om du skulle gilla något jag skrev eller om vi ska hitta en passande låttext, för själv skrev du ju inget. Jag ska inte behöva fundera över hur vi ska klara julafton, din födelsedag, midsommar och alla andra småsaker. Jag ska inte behöva göra det.
Men nu måste jag.
"Heavy words are so lightly thrown, but still I'd leap in front of a flying bullet for you"
You got the look
You must have took an whole hour just to make up your face.
But you are a natural beauty, unaffected.
Är som vanligt sjuk, åker på allt som finns. Det är så jäkla trist att vara sjuk, men imorgon orkar jag gå till jobbet igen som tur var är! :) Där är det iofs bara 1½ v kvar, sen väntar en veckas semester och sedan börjar skolan igen.
Det börjar helt plötsligt kännas helt logiskt att jag inte har hunnit med att göra något i sommar.
Sen hjälper det inte att jag har kommit in i ett tillstånd där jag bara längtar ut till landet. Jag vill bara åka ut till mamma och pappa och promenera med hundarna. Vänta lite nu, vad sa du nu? Come again? Jag har iofs aldrig känt mig som andra i min ålder verkar göra men ändå, jag är ju bara 20 och jag längtar efter promenader på landet?
I need a slap in the face, somebody! Nu blir det dock inte så, nu blir det jag som övertalar mig själv att rycka upp mig och göra saker. Som nu, nu måste jag rycka upp mig och laga mat. Middagen serverar sig inte av sig självt.
But you are a natural beauty, unaffected.
Är som vanligt sjuk, åker på allt som finns. Det är så jäkla trist att vara sjuk, men imorgon orkar jag gå till jobbet igen som tur var är! :) Där är det iofs bara 1½ v kvar, sen väntar en veckas semester och sedan börjar skolan igen.
Det börjar helt plötsligt kännas helt logiskt att jag inte har hunnit med att göra något i sommar.
Sen hjälper det inte att jag har kommit in i ett tillstånd där jag bara längtar ut till landet. Jag vill bara åka ut till mamma och pappa och promenera med hundarna. Vänta lite nu, vad sa du nu? Come again? Jag har iofs aldrig känt mig som andra i min ålder verkar göra men ändå, jag är ju bara 20 och jag längtar efter promenader på landet?
I need a slap in the face, somebody! Nu blir det dock inte så, nu blir det jag som övertalar mig själv att rycka upp mig och göra saker. Som nu, nu måste jag rycka upp mig och laga mat. Middagen serverar sig inte av sig självt.
Tell me. Have you got the look?