Min älskade lillebror
Hur ska vi någonsin klara oss utan dig?
Vila i frid känns så tafatt att säga när jag vet att du kommer fortsätta leva vilt.
Jag önskar och tror att du nu vet hur många det är som älskar dig och att saknaden här ute är enorm. Jag trodde att det räckte för min del, jag trodde att jag inte skulle behöva förlora fler vänner, men så förlorade jag någonting mycket mer värdefullt, något som någon annan aldrig kan fylla tomrummet efter. Det var ju bara förra veckan jag retades med dig och köpte en Pride-vodka till dig, men full vetskap om att det kanske inte skulle generera ett lyckorop från din sida, men kul var det ändå. Och jag tyckte att du var så knäpp som åkte in från Älmsta till Sollentuna bara för att jag skulle köpa ut, men du sa bara att du inte orkade ringa någon annan.
Vad tacksam jag är för det idag.
Om du bara kunde se vad jag håller fasaden uppe just nu. Mamma, pappa och Bea mår ju inte bra, din kompis Danne har varit guld värd för oss, men egentligen skulle han inte behöva vara här och ta hand om din lillasyster, det skulle du ha gjort. Och jag har inte längre någon lillebror att ta hand om, ingen som tjatar på mig att på midsommar åka ålandsbåten för att du har glömt att fixa dricka.
Och pappa saknar dig så mycket, han bara säger att han tror att du vet att han älskade dig. Vad ska jag svara? Klart du gjorde det, eller? Annars vet du nu.
Jag är så arg på dig för att du har lämnat mig. Jag kände det ju på mig på något vis att du kanske inte skulle finnas kvar jämt efter allt elände du utsatte dig själv för men ändå, Anton, ingenting kunde förbereda mig på att förlora dig för evigt. Jag ska inte behöva tänka på hur din gravsten ska se ut, eller vad som ska stå i din dödsannons, om du skulle gilla något jag skrev eller om vi ska hitta en passande låttext, för själv skrev du ju inget. Jag ska inte behöva fundera över hur vi ska klara julafton, din födelsedag, midsommar och alla andra småsaker. Jag ska inte behöva göra det.
Men nu måste jag.
"Heavy words are so lightly thrown, but still I'd leap in front of a flying bullet for you"
Åh va dum jag var som läste din blogg nu på jobbet. Klart att jag anade att du skulle skrivit något kännslosamt och jag vet att jag själv är blödig. Men nu är det svårt att hålla tårarna inne. Du har skrivit så rörande. Jag känner så mycket med dig, och din familj. Även fast jag inte träffat din familj så fasligt mycket, och det var länge sen nu, så har jag ändå gjort det och jag känner dig, och det är så jobbigt att detta har hänt och att ni måste sörja, sakna vara ledsna och kanske arga. Alla känslor man inte vill känna helt enkelt.
Jag kan förstå att du är den som försöker hålla andan uppe, du är så otroligt stark! Klok, förstående, ja allt..
Åh nu blev det ännu jobbigare att hålla emot här.. jag tror iaf att du förstår vad jag försöker säga.. Och jag önskar att det hade kunnat hjälpa med ord, att man kunde ändra på saker och ting, men nu kan jag bara låta religiös och säga att jag hoppas att Anton har det bra och ser hur mycket ni saknar och älskar honom!!
<3 Tuschi (dinosaurien, glenn?, T)
Gumman jag har även skrivit på din mail, vet ej om du har sett det. Jag hoppas att du inte håller inne med din sorg, du är en stark tjej på alla sätt och vis. Du har varit ett enormt stöd för din familj, du har ordnat med kontakter till oss alla och mycket mer! Därför hoppas jag att du inte glömmer dig själv, du vet vart jag finns, dag som natt är jag alltid här. Alla känner vi nu sorg, ilska och f-n vet allt, det är svårt att både ta in och förstå detta ofattbara! Alla älskade vi Anton, våran friska fläkt som inte bara en gång utan flera, gjorde så vi både grät och satte i halsen för hans våghalsiga påhitt! Men det var det som gjorde honom till den han var, och som du själv sagt även troligtvis i fortsättningen kommer att vara. Han skrämmer nog som sagt skiten ur alla brevduvor i Nangiala med nån cross eller nåt?!
Ta hand om dig! Kramar i massor!!! Moster Mia
Så fint skrivet, ibland känns det bra att bara få skriva av sig alla tankar man har inom sig. Kram Kim