You're leaving so soon?
Never had a chance to bloom, but you were so quick to change your tune.
Nu har det gått två veckor och snart ett dygn sen vi trappade ner på syrgasen. Två veckor och ett dygn sedan som jag stundvis såg färgen försvinna från min lillebrors ansikte. Två veckor som har känts som två år. Två veckor av musikval, stentittande, platsväljande och många besök från vänner och bekanta. Folk säger saker som att det är skönt att han iaf inte får lida nu, att det ändå var tur att han var själv.
Vad är det sköna med att inte längre ha en lillebror vid 20-års ålder? Vad är det sköna i att begrava sin son eller att nu som lillasyster få förlita sig på att hans vänner eventuellt tar över storebrorsrollen (som de aldrig skulle behövt göra från början)? Vad är turen i att inte längre ha någon som varje gång man ses tjatar om att man ska köpa ut, eller som är dryg på ens fester, eller som alltid svarar med ett nonchalant "aa hej" när man ringer?
Jag känner mig så jävla malplacerad, allt från sjukhuset när jag tröstade hans vänner, tills när jag själv skrattar med mina vänner. Allt är plötsligt så jävla fel. Alla planer för hösten som jag ändå fortsätter med ska jag klara av nu? Jag ska klara av allt nu?
Fast ändå så känner jag mig så oerhört stark. Jag sitter liksom och väntar på när smällen ska komma, när jag ska bryta ihop? Har en konstig ångest över att inte kunna gråta på begravningen, om hur alla runtomkring uppfattar mig då.
Det får helt enkelt bli som det blir.
Is it any wonder if I don't know what's right.
I will go anywhere If you just lead the way.
Nu har det gått två veckor och snart ett dygn sen vi trappade ner på syrgasen. Två veckor och ett dygn sedan som jag stundvis såg färgen försvinna från min lillebrors ansikte. Två veckor som har känts som två år. Två veckor av musikval, stentittande, platsväljande och många besök från vänner och bekanta. Folk säger saker som att det är skönt att han iaf inte får lida nu, att det ändå var tur att han var själv.
Vad är det sköna med att inte längre ha en lillebror vid 20-års ålder? Vad är det sköna i att begrava sin son eller att nu som lillasyster få förlita sig på att hans vänner eventuellt tar över storebrorsrollen (som de aldrig skulle behövt göra från början)? Vad är turen i att inte längre ha någon som varje gång man ses tjatar om att man ska köpa ut, eller som är dryg på ens fester, eller som alltid svarar med ett nonchalant "aa hej" när man ringer?
Jag känner mig så jävla malplacerad, allt från sjukhuset när jag tröstade hans vänner, tills när jag själv skrattar med mina vänner. Allt är plötsligt så jävla fel. Alla planer för hösten som jag ändå fortsätter med ska jag klara av nu? Jag ska klara av allt nu?
Fast ändå så känner jag mig så oerhört stark. Jag sitter liksom och väntar på när smällen ska komma, när jag ska bryta ihop? Har en konstig ångest över att inte kunna gråta på begravningen, om hur alla runtomkring uppfattar mig då.
Det får helt enkelt bli som det blir.
Is it any wonder if I don't know what's right.
Kommentarer
Postat av: Sofia
Hej Emelie.
Jag vet inte vad jag ska skriva riktigt, det finns inget skönt i det som hänt. Det finns inget rättvist i det här.
Du är en person jag beundrar, jag ser lite av mig själv i dig. Jag är så ledsen för det här.
Så fruktansvärt :(
Du ska skrika tills du inte har någon röst kvar, du ska gråta tills det inte går längre.
Du ska känna ilksan koka över och tomhet, tomrum som aldrig går att fylla igen.
För du var hans storasyster, så det är okej.
Många kramar Sofia Nyström<3
Trackback