Emmy G

"Is it because you want to get out of this place?"

Som vanligt när sommaren och våren kommer så spenderar jag mindre tid vid datorn och har mindre bekymmer att klaga på. Som resulterar i sämre skrivande. Blir det någon sorts förklaring? Jag har inte ens ett krav på mig att skriva och har hela tiden hävdat att den här bloggen bara är till för mig. Något som naturligtvis är lite motsägelsefullt. Jag orkar inte utveckla den tanken utan litar till att de som läser förstår vad jag menar med det.
För egentligen behöver jag ju inte skriva för mig själv här.
Jag har tre-fyra olika skrivböcker som jag skriver i när jag behöver lätta på hjärtat. En är till för dikter, en är för allmäna tankar (men den har jag skrivit i väldigt sällan de senaste åren, den hänger med sen gymnasiet).

Sen har jag en Antonbok. I den står det inte så mycket, för jag har inte orkat, men det går tydligt att se hur min sinnesstämning pendlat mellan månaderna. Från en saknad, till avundsjuka, till ilska och förtvivlan, till som det är nu: tomt. Blankt.
För att klara av min övriga vardag så försöker jag att inte tänka så mycket på Anton. Förut poppade det hela tiden upp minnesbilder i huvudet, hjärnan gick på högvarv och slappnade aldrig av. Anton med slangar, Anton kvällen innan, Anton med bandage runt huvudet. Mamma och Pappa som var ledsna, förtvivlad mormor, sjukhuskorridorer osv. Inte speciellt mkt från begravningen, jag antar att jag hade stängt av mig själv så mycket då så jag var inte riktigt där. Jag kommer ihåg Emma. Och att jag var arg på prästen på mottagningen.
Det är fortfarande svårt att acceptera att den människan som jag var då är borta. Den dog liksom han gjorde. Det är oerhört hur kroppen och hjärnan motarbetar hjärtat i den här processen. För å ena sidan är jag Emelie innan 9e augusti 2008. Den Emelie som var då hade såklart också en del bekymmer, men jag var glad. Det var inget stort, jag hade det mesta jag ville ha utav livet. Skulle något behöva ändras så skulle jag klara mig, för jag var på väg mot ngt riktigt bra, ngt riktigt stort. Det försvann såklart.

Jag försvann. Men jag vill fortfarande inte se det. Kanske därför har jag också varit så arg. Jag kan inte styra det här, fast jag med all min styrka vill göra det.
Jag accepterar fortfarande inte att han är borta. Jag förstår det, och jag har inga ideér om att han nån gång kommer dyka upp igen, eller ringa eller något sådant. Jag förstår att han för resten utav mitt liv är borta.

Men jag accepterar det inte.

Haha suck on this!

(Så mkt för planering och att vara diskret, eller hur Alez? (; )


"How could I explain? Talking to myself." Är lite besviken på mig själv idag, men det har inte varit en bra dag. Men ändå inte den sämsta utav dagar. Inte ens i närheten utav att vara den sämsta utav dagar. Va bra det känns att skriva, och vad skönt det känns att känna!
Med våren kom livslusten! Våren har alltid med sig min livslust, den är som flyttfåglarna som flyr sin kos ngn gång i slutet av december/ början på januari. (Fåglarna flyttar nog tidigare, men min livslust brukar räcka hela julen också.)

Det har minst sagt varit ett jobbigt och tufft år. Och än är det inte slut. Men, jag har hopp.
Hopp om att det blir bättre och att jag kan bli lycklig.


Nej, nu ska jag kila. Ska dricka lite vin med Sofia ikväll och sen skulle vi ev iväg på en fest. Whatever happens, it will be ok.




"We were always searching for the thrill of it."

"I sleep much better at night.
I feel closer to the light.
Now I'm gonna try, to improve my life"

Känner mig oerhört rastlös. Vill inte sitta här längre, vill iväg. Jag har redan varit ute på en timmes promenad, men det kliar i hela kroppen, jag vill bara bort. Vill ha nya erfarenheter. Vill träffa nya människor och skapa nya relationer..

Önskelista på personer att träffa (Haha ja något mer seriöst blir det inte denna onsdagskväll):



Rob i The music. Även om han inte är lika snygg rakad som med sitt vackra långa hår.
(Men med den rösten, who cares.)


Och såklart min substitutsman.

Aah. Ja, vad ska man ta sig till. Får lyssna på musik och dö lite inombords när jag tänker på alla dessa skönsjungande och vackra karlar..

Det är ingen hemlighet att jag är förvirrad. Men all denna frustration gör så att jag inte förstår mig på mig själv. Vad vill jag ha ut utav livet? Vem skulle passa mig? Måste jag ha en annan människa för att känna mig hel? (NEJ.)
Varför är det så svårt att ta in att man kan vara helt lycklig själv? Att den bästa vännen jag har är jag själv? Och att det också är mig jag borde ta hand om mest för att kunna fungera?
Och varför överanalyserar jag allting?
Och varför tar frågorna aldrig slut? ;)

Jag antar att när nyfikenheten dör, då är jag inte mig själv längre. Det har alltid varit en utav mina främsta karaktäristiska drag. En sorts kunskapstörst, som aldrig släcks.

Jag önskar ibland att jag hade en egen EC. Men bara ibland.

Jag räknar varken dagar eller månader, inte ens sekunder.
Tiden har för länge sedan stannat.
Mitt innersta, mitt allt, delat i två.
En som är nu och en som är då.
Då - kvar i en emotionell karusell, som tittar fram ibland, som får mig att falla och vara fast.
Nu - blickar framåt, låtsas inte om då, kör bara på.
Vardagen klaras när nu och då inte möts, men blir det så är jag så skör.
Hur förenar man förtvivlan med glädje, över att finnas kvar?


Tänker ändå på allt det fina jag har och jag uppskattar det. Jag försöker att inte stanna i sorg, men självklart kommer den fram ibland.
Men jag saknar dig fortfarande, och det kommer jag alltid att göra.

All min kärlek.

Positiva tankar denna måndagsmorgon för mig framåt. Men klumpen i magen är inte borta. När försvinner den?
I helgen har jag sett både tussilago och blåsippor och krokusar.
Våren exploderar när man minst sagt anar det. Och fort gick det.


"Get on your boots! You don't know how beautiful you are."





"(And you don't get it, do you?)"

Hejdå kära, ha en fin dag!

AHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH
HHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH
HHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH
HHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!
(I lägenheter får man inte skrika.)

Slutsats från igår: Saker betyder ingenting och jag kan inte sluta gråta.



COME ON, when will this end?