Emmy G

Lusten att skriva faller inte på lika ofta längre. Känner mig rätt tillfreds med allt. 
People may try to decieve you, but they'll only fool themselves. 

Jag känner mig stark idag. Av någon anledning är det aldrig någon annan än jag som tvivlar på det. Kanske framställer jag mig på det sättet, det starka sättet. Fast jag oftast egentligen bara vill ha någons bamsekram och känna mig liten. Men jag ger inte mig själv utrymmet att vara så, och när då jag behöver det kan jag kanske inte förvänta mig att andra ska se det.
Insikt, mina vänner, tar oss alla en lång bit på vägen. Men det mesta av jobbet får man alltså göra själv. Kanske är det dags att sluta vänta på att saker ska hända och bara ta tag i dom själv. It's done and done, som jag brukar säga.

Pratade idag lite med min kurator om personer som man irriterar sig på. Är det okej att ha någon som man blir arg på? Borde man skämmas för att det känns skönt? Jag tror inte det. I normala fall skulle jag få dåligt samvete om jag blev det, iaf för de flesta saker. Men den här irritationen känns på något vis berättigad. Och då får den väl vara det. Bara den inte spinner vidare till att bli något negativt. Den får endast vara kvar som en..avlösning? Avlastning? Blow off steam? Jag finner inte det rätta ordet.. Nåväl, det spelar väl ingen roll om jag själv förstår vad jag menar.

På måndag fyller jag år. Födelsedagar är alltid speciella för mig, särskilt min egen. I år känns det underligt. Datumet 24:e är förknippat med så mycket. Mig, julafton och så Antons födelsedag. Den magiska siffran på något vis. (Om ni inte vet att jag älskar julen så känner ni mig inte tillräckligt väl)

Hur får man något så magiskt att kännas bra i en stund som denna? Hur tacklar man glada dagar när en väldigt central person fattas? Ångest är väl bara förnamnet. Anton har ju alltid varit den som varit svårast att tänka på julklapp och födelsedagspresent till. Mäkta svårt att gissa sig till om man prickat rätt med presenten, och oftast gav han ingen superrespons heller, ungefär som pappa gör. Svårläst. Och vad ger man en person som ständigt önskar sig pengar?
Jag saknar också tanken på att i år kommer jag inte ha någon vid bordet som glömt bort eller inte haft råd att köpa eller göra något till min födelsedag. Alltså, jag tyckte väl inte att det var kul då, men ett personlighetsdrag hos min lillebror som jag saknar nu. Killen med hål i fickorna, eller hur man nu kan beskriva det.

Well, well. Off I go.

Vad gör jag av mitt liv? Har jag uppnått något? Kommer jag uppnå något? Kommer jag klara av att vända det här eländiga jävla ätandet. Jag önskar bort det ur mitt liv, jag önskar bort en stor del av mig själv. The lesser part.

Kommer jag någonsin känna mig hel? Har jag någonsin varit hel? Har jag varit hel och misstagit mig, trott att något hela tiden saknats, att något ska fylla tomheten? Och så när något riktigt viktigt försvinner, så inser man att man kanske hade det bra, man kanske var så nära hel som man kunde vara? Och inte tog vara på den känslan?

När var jag senast lycklig? När kunde jag se mig själv på ett positivt sätt? När var den senaste gången jag inte grämde mig för något? Med så många som hela tiden mister livet och möjligheten till att skapa fler saker, är det då rättvist av mig att inte uppskatta det? 

Vad är det som hela tiden gör att jag känner mig ensam? Och ouppskattad? Måste jag uppskatta mig själv mätt genom andras ögon?

Jag är så trött på att bråka. Jag är trött på att vara arg. Att känna mig ratad. Att känna att jag kanske inte är någons förstahandsval. Och är då den människan mitt förstahandsval?

Vad fan är ett förstahandsval?

Här sitter jag. Vilken onsdag som helst klockan 12.49.
Har lovat att städa, men inte hunnit dit än.
Har lovat att träna men sviker mig själv igen.
Köpte choklad igår och åt den, såklart.  Kunde lika gärna ha skrivit under min egen dödsdom nu.
Varför lyder inte kroppen hjärtat?
Varför lyssnar inte begären till förnuftet?


Var på konsert med Bea. Vilken fantastisk känsla musik inbringar inom mig, som balsam för själen. Jag grät.
Brorsan saknas i våra liv och tomrummet går inte att fylla. I små doser inser jag att det aldrig kommer försvinna. 
Jag önskade att han var där. Bea sa att han inte skulle ha velat följt med. Men han fick inte ens chansen att ta ställning till det.
Jag förstod aldrig hur ont det skulle göra om du försvann.
Jag förstår inte hur ont det alltid kommer göra att du aldrig kommer tillbaka. Att du alltid i mina ögon kommer vara 18 år. Oavsett om jag är 20, 30 eller 73. Jag önskar så många saker nu, som aldrig kommer hända.

Men ändå så låtsas jag om att livet går vidare. För förr eller senare så kommer det ju att göra det.

Och jag är ganska bra på att låtsas.