Emmy G

Vad gör jag av mitt liv? Har jag uppnått något? Kommer jag uppnå något? Kommer jag klara av att vända det här eländiga jävla ätandet. Jag önskar bort det ur mitt liv, jag önskar bort en stor del av mig själv. The lesser part.

Kommer jag någonsin känna mig hel? Har jag någonsin varit hel? Har jag varit hel och misstagit mig, trott att något hela tiden saknats, att något ska fylla tomheten? Och så när något riktigt viktigt försvinner, så inser man att man kanske hade det bra, man kanske var så nära hel som man kunde vara? Och inte tog vara på den känslan?

När var jag senast lycklig? När kunde jag se mig själv på ett positivt sätt? När var den senaste gången jag inte grämde mig för något? Med så många som hela tiden mister livet och möjligheten till att skapa fler saker, är det då rättvist av mig att inte uppskatta det? 

Vad är det som hela tiden gör att jag känner mig ensam? Och ouppskattad? Måste jag uppskatta mig själv mätt genom andras ögon?

Jag är så trött på att bråka. Jag är trött på att vara arg. Att känna mig ratad. Att känna att jag kanske inte är någons förstahandsval. Och är då den människan mitt förstahandsval?

Vad fan är ett förstahandsval?

Här sitter jag. Vilken onsdag som helst klockan 12.49.
Har lovat att städa, men inte hunnit dit än.
Har lovat att träna men sviker mig själv igen.
Köpte choklad igår och åt den, såklart.  Kunde lika gärna ha skrivit under min egen dödsdom nu.
Varför lyder inte kroppen hjärtat?
Varför lyssnar inte begären till förnuftet?


Var på konsert med Bea. Vilken fantastisk känsla musik inbringar inom mig, som balsam för själen. Jag grät.
Brorsan saknas i våra liv och tomrummet går inte att fylla. I små doser inser jag att det aldrig kommer försvinna. 
Jag önskade att han var där. Bea sa att han inte skulle ha velat följt med. Men han fick inte ens chansen att ta ställning till det.
Jag förstod aldrig hur ont det skulle göra om du försvann.
Jag förstår inte hur ont det alltid kommer göra att du aldrig kommer tillbaka. Att du alltid i mina ögon kommer vara 18 år. Oavsett om jag är 20, 30 eller 73. Jag önskar så många saker nu, som aldrig kommer hända.

Men ändå så låtsas jag om att livet går vidare. För förr eller senare så kommer det ju att göra det.

Och jag är ganska bra på att låtsas.