....
Just nu är jag arg. Varför kan folk inte planera bättre? Fast här i några timmar till, utan sällskap och utan möjlighet att åka den bussen jag själv skulle ha valt.
Was it worth it? I think not.
Was it worth it? I think not.
Bristande hjärtan
Har precis tittat klart på Det Okända. Idag var det extra obehagligt. En ung tjej hade fått se när hennes pojkvän blev mördad i Indien och så kände hon hans närvaro. De var själsfränder och efter sin död hade han lämnat en röstanteckning på hennes mobil.
Varför? Varför var just dom tvugna att förlora varandra?
Nu blev jag väldigt nedstämd.. Emotionellt jobbigt att titta på det där programmet. Det väcker så mycket tankar, så många funderingar. Jag tror att jag själv nyligen haft en övernaturlig upplevelse. Men jag vet inte om jag tror, så hur kan jag då påstå att jag haft någon? Det är omöjligt att finna logiska förklaringar ibland, men ibland behöver kanske inte allt vara logiskt, som min kära mamma sa...
Men jag vet inte. Jag vet inte om det är rimligt att tro på att människor återvänder från döden. Jag vet i alla fall att jag tror på den där äkta kärleken. Jag vet dock inte om jag själv upplever den just nu..Vad tragiskt att få på pränt. Men jag känner inte den samhörigheten som hon pratade om på tv:n, jag känner inte av själsfrändegrejen. Jag vill ju göra det. Det smärtar att höra henne prata om att hennes hjärta verkligen brast när hon förlorade sin pojkvän.
Kan känna igen mig i bristande hjärtan-känslan. Det gör ont. Det gör väldigt ont.
Så svårt att sätta ord på det när det känns som att allt man har inombords bara faller, bara går sönder och som att känslorna bara vill explodera, som att bröstkorgen bokstavligen kommer att explodera.
Såg på ett avsnitt på O.C. häromdagen på femman, de visar i repris. Jag har aldrig följt den serien men just det avsnittet hade jag sett förut, det är när Marissa bråkar med sin mamma Julie och mamman vill veta hur marissa känner å Marissa säger: Vill du verkligen veta det? Vill du verkligen veta vad jag känner? Å mamman svarar ja. Marissa skriker för allt hon kan och slänger i möbler i poolen.
Just den scenen kände jag starkt för sist jag såg avsnittet också. Vad skönt det skulle ha varit att få skrika så mycket tänkte jag då. Så tänkte jag nu igen och mindes att jag kände så sist. Jag har t o m skrivit om det i min riktiga dagbok, som bara jag kan läsa.
Ibland så analyserar jag mina känslor för mycket. Och det känns aldrig som att någon förstår. Men jag antar att det är så med allt i livet.
Varför? Varför var just dom tvugna att förlora varandra?
Nu blev jag väldigt nedstämd.. Emotionellt jobbigt att titta på det där programmet. Det väcker så mycket tankar, så många funderingar. Jag tror att jag själv nyligen haft en övernaturlig upplevelse. Men jag vet inte om jag tror, så hur kan jag då påstå att jag haft någon? Det är omöjligt att finna logiska förklaringar ibland, men ibland behöver kanske inte allt vara logiskt, som min kära mamma sa...
Men jag vet inte. Jag vet inte om det är rimligt att tro på att människor återvänder från döden. Jag vet i alla fall att jag tror på den där äkta kärleken. Jag vet dock inte om jag själv upplever den just nu..Vad tragiskt att få på pränt. Men jag känner inte den samhörigheten som hon pratade om på tv:n, jag känner inte av själsfrändegrejen. Jag vill ju göra det. Det smärtar att höra henne prata om att hennes hjärta verkligen brast när hon förlorade sin pojkvän.
Kan känna igen mig i bristande hjärtan-känslan. Det gör ont. Det gör väldigt ont.
Så svårt att sätta ord på det när det känns som att allt man har inombords bara faller, bara går sönder och som att känslorna bara vill explodera, som att bröstkorgen bokstavligen kommer att explodera.
Såg på ett avsnitt på O.C. häromdagen på femman, de visar i repris. Jag har aldrig följt den serien men just det avsnittet hade jag sett förut, det är när Marissa bråkar med sin mamma Julie och mamman vill veta hur marissa känner å Marissa säger: Vill du verkligen veta det? Vill du verkligen veta vad jag känner? Å mamman svarar ja. Marissa skriker för allt hon kan och slänger i möbler i poolen.
Just den scenen kände jag starkt för sist jag såg avsnittet också. Vad skönt det skulle ha varit att få skrika så mycket tänkte jag då. Så tänkte jag nu igen och mindes att jag kände så sist. Jag har t o m skrivit om det i min riktiga dagbok, som bara jag kan läsa.
Ibland så analyserar jag mina känslor för mycket. Och det känns aldrig som att någon förstår. Men jag antar att det är så med allt i livet.
"Ska inte säga nåt till nån.
Jag vet..
Det är vår hemlighet.
Vi finns bara nånstans mellan dröm å verklighet,
där finns vår hemlighet.."
Jag vet..
Det är vår hemlighet.
Vi finns bara nånstans mellan dröm å verklighet,
där finns vår hemlighet.."
Top Cat/Home Alone
Lé Top Cat
Jag sitter och "chillar" eller vad man nu kan kalla min sysslolösa tillvaro haha :D
Känner mig ganska bra till mods ändå. Ska lägga mig och kolla på Sex and the city snart. Har lite ont i magen för att jag stoppat i mig en chokladkaka på kvällen. Men snart är det slut med sånt. Förhoppningsvis slut på ångest och sådant med.
Jag hoppas snön går över snart, som Blondie sa till mig idag. Hon ville inte köpa en ny vinterjacka och jag längtar efter våren. Blondie trodde att hon, genom att färga håret, skulle slippa pinsamma smeknamn men Brownie passar precis lika bra =)
Jag är lite konfunderad. Ikväll har jag som gjort en poster på min egen glammiga katt Suschi men också tittat på Outsiders och blivit imponerad av sopletarna. Känns som två världar långt från varandra. Sex and the City världen och container världen.. Var passar jag in? Samma sak känns det med min vilja att börja volontärjobba på katthem och längtan efter att ha bättre ekonomi. So far from eachother.
Men mest orkar jag inget just nu. Jag orkar aldrig något. Fy fan vad tråkig jag känner mig.
Oh well. Inga mer insikter idag, är trött av tanken på att behöva plugga. Och så är jag ensam hemma för M är och åker skidor hela veckan. Det känns mäkta ovant..
"Hey!
Look me over.
Tell me do you like what you see?
Hey!
I ain't got no money,
But honey I'm rich,
on personality.
Hey!
Check it all out.
Baby, I know what it's all about.
Before the night is through,
you will see my point of view,
even if I have to scream and shout!
BABY I'M A STAR!"
Känner mig ganska bra till mods ändå. Ska lägga mig och kolla på Sex and the city snart. Har lite ont i magen för att jag stoppat i mig en chokladkaka på kvällen. Men snart är det slut med sånt. Förhoppningsvis slut på ångest och sådant med.
Jag hoppas snön går över snart, som Blondie sa till mig idag. Hon ville inte köpa en ny vinterjacka och jag längtar efter våren. Blondie trodde att hon, genom att färga håret, skulle slippa pinsamma smeknamn men Brownie passar precis lika bra =)
Jag är lite konfunderad. Ikväll har jag som gjort en poster på min egen glammiga katt Suschi men också tittat på Outsiders och blivit imponerad av sopletarna. Känns som två världar långt från varandra. Sex and the City världen och container världen.. Var passar jag in? Samma sak känns det med min vilja att börja volontärjobba på katthem och längtan efter att ha bättre ekonomi. So far from eachother.
Men mest orkar jag inget just nu. Jag orkar aldrig något. Fy fan vad tråkig jag känner mig.
Oh well. Inga mer insikter idag, är trött av tanken på att behöva plugga. Och så är jag ensam hemma för M är och åker skidor hela veckan. Det känns mäkta ovant..
"Hey!
Look me over.
Tell me do you like what you see?
Hey!
I ain't got no money,
But honey I'm rich,
on personality.
Hey!
Check it all out.
Baby, I know what it's all about.
Before the night is through,
you will see my point of view,
even if I have to scream and shout!
BABY I'M A STAR!"
Fucking jävla halv tre.
Gott nytt år? Snarare: Hur kan du vara så dum?
Mitt huvud bultar av allt oljud från kvällen. Har alkohol i kroppen och ett uppsvullet jävla ben. Bara benet är ju en story i sig.
I lördags var jag ute och red på mammas häst. Mammas häst blev rädd och kastade av mig. Jag fick leka actionhjälte och rulla runt på grusvägen för att undvika hovarna som var överallt runt omkring mig (iaf så kändes det så). Lyckligtvis undvek jag mammas häst. Men...
inte hästen som den andra tjejen red på, som kom backandes emot mig. Det gick ganska snabbt, så snabbt att jag egentligen inte tänkte så mkt utan bara reagerade. Jag hann inte riktigt undan så den andra hästen klev på mitt smalben. Yes box. Nu har jag en snygg blålilafärg på hela benet + ett broddhål som inte slutar blöda. Kanske ska ringa sjukvården? Det känns också som att jag stoppat kartong innanför byxorna, sån konsistens är mitt ben nu som inte kan kallas mjukt någonstans.
Iaf, nu är jag hemma. Safe and sound. Själv. Alltid själv. Alltid så jävla själv... Har ingen ork till något och knappt någon lust. Jag vet inte om någon förstår. Jag har ingen livslust längre. Men jag kan ju inte bara ge upp? Jag menar. Det är INGET alternativ. Så jag får bara gå runt som ett skal med ett nästintill tomt inre och lyssna på människors meningslösa prat.
Egentligen har det lila benet ingenting med det näsintill tomma att göra. Det tomma har att göra med en person som heter M som inte kunde tänka sig att offra en timme i sin fyllekavalkad.
Mitt huvud bultar av allt oljud från kvällen. Har alkohol i kroppen och ett uppsvullet jävla ben. Bara benet är ju en story i sig.
I lördags var jag ute och red på mammas häst. Mammas häst blev rädd och kastade av mig. Jag fick leka actionhjälte och rulla runt på grusvägen för att undvika hovarna som var överallt runt omkring mig (iaf så kändes det så). Lyckligtvis undvek jag mammas häst. Men...
inte hästen som den andra tjejen red på, som kom backandes emot mig. Det gick ganska snabbt, så snabbt att jag egentligen inte tänkte så mkt utan bara reagerade. Jag hann inte riktigt undan så den andra hästen klev på mitt smalben. Yes box. Nu har jag en snygg blålilafärg på hela benet + ett broddhål som inte slutar blöda. Kanske ska ringa sjukvården? Det känns också som att jag stoppat kartong innanför byxorna, sån konsistens är mitt ben nu som inte kan kallas mjukt någonstans.
Iaf, nu är jag hemma. Safe and sound. Själv. Alltid själv. Alltid så jävla själv... Har ingen ork till något och knappt någon lust. Jag vet inte om någon förstår. Jag har ingen livslust längre. Men jag kan ju inte bara ge upp? Jag menar. Det är INGET alternativ. Så jag får bara gå runt som ett skal med ett nästintill tomt inre och lyssna på människors meningslösa prat.
Egentligen har det lila benet ingenting med det näsintill tomma att göra. Det tomma har att göra med en person som heter M som inte kunde tänka sig att offra en timme i sin fyllekavalkad.