Bristande hjärtan
Har precis tittat klart på Det Okända. Idag var det extra obehagligt. En ung tjej hade fått se när hennes pojkvän blev mördad i Indien och så kände hon hans närvaro. De var själsfränder och efter sin död hade han lämnat en röstanteckning på hennes mobil.
Varför? Varför var just dom tvugna att förlora varandra?
Nu blev jag väldigt nedstämd.. Emotionellt jobbigt att titta på det där programmet. Det väcker så mycket tankar, så många funderingar. Jag tror att jag själv nyligen haft en övernaturlig upplevelse. Men jag vet inte om jag tror, så hur kan jag då påstå att jag haft någon? Det är omöjligt att finna logiska förklaringar ibland, men ibland behöver kanske inte allt vara logiskt, som min kära mamma sa...
Men jag vet inte. Jag vet inte om det är rimligt att tro på att människor återvänder från döden. Jag vet i alla fall att jag tror på den där äkta kärleken. Jag vet dock inte om jag själv upplever den just nu..Vad tragiskt att få på pränt. Men jag känner inte den samhörigheten som hon pratade om på tv:n, jag känner inte av själsfrändegrejen. Jag vill ju göra det. Det smärtar att höra henne prata om att hennes hjärta verkligen brast när hon förlorade sin pojkvän.
Kan känna igen mig i bristande hjärtan-känslan. Det gör ont. Det gör väldigt ont.
Så svårt att sätta ord på det när det känns som att allt man har inombords bara faller, bara går sönder och som att känslorna bara vill explodera, som att bröstkorgen bokstavligen kommer att explodera.
Såg på ett avsnitt på O.C. häromdagen på femman, de visar i repris. Jag har aldrig följt den serien men just det avsnittet hade jag sett förut, det är när Marissa bråkar med sin mamma Julie och mamman vill veta hur marissa känner å Marissa säger: Vill du verkligen veta det? Vill du verkligen veta vad jag känner? Å mamman svarar ja. Marissa skriker för allt hon kan och slänger i möbler i poolen.
Just den scenen kände jag starkt för sist jag såg avsnittet också. Vad skönt det skulle ha varit att få skrika så mycket tänkte jag då. Så tänkte jag nu igen och mindes att jag kände så sist. Jag har t o m skrivit om det i min riktiga dagbok, som bara jag kan läsa.
Ibland så analyserar jag mina känslor för mycket. Och det känns aldrig som att någon förstår. Men jag antar att det är så med allt i livet.
Varför? Varför var just dom tvugna att förlora varandra?
Nu blev jag väldigt nedstämd.. Emotionellt jobbigt att titta på det där programmet. Det väcker så mycket tankar, så många funderingar. Jag tror att jag själv nyligen haft en övernaturlig upplevelse. Men jag vet inte om jag tror, så hur kan jag då påstå att jag haft någon? Det är omöjligt att finna logiska förklaringar ibland, men ibland behöver kanske inte allt vara logiskt, som min kära mamma sa...
Men jag vet inte. Jag vet inte om det är rimligt att tro på att människor återvänder från döden. Jag vet i alla fall att jag tror på den där äkta kärleken. Jag vet dock inte om jag själv upplever den just nu..Vad tragiskt att få på pränt. Men jag känner inte den samhörigheten som hon pratade om på tv:n, jag känner inte av själsfrändegrejen. Jag vill ju göra det. Det smärtar att höra henne prata om att hennes hjärta verkligen brast när hon förlorade sin pojkvän.
Kan känna igen mig i bristande hjärtan-känslan. Det gör ont. Det gör väldigt ont.
Så svårt att sätta ord på det när det känns som att allt man har inombords bara faller, bara går sönder och som att känslorna bara vill explodera, som att bröstkorgen bokstavligen kommer att explodera.
Såg på ett avsnitt på O.C. häromdagen på femman, de visar i repris. Jag har aldrig följt den serien men just det avsnittet hade jag sett förut, det är när Marissa bråkar med sin mamma Julie och mamman vill veta hur marissa känner å Marissa säger: Vill du verkligen veta det? Vill du verkligen veta vad jag känner? Å mamman svarar ja. Marissa skriker för allt hon kan och slänger i möbler i poolen.
Just den scenen kände jag starkt för sist jag såg avsnittet också. Vad skönt det skulle ha varit att få skrika så mycket tänkte jag då. Så tänkte jag nu igen och mindes att jag kände så sist. Jag har t o m skrivit om det i min riktiga dagbok, som bara jag kan läsa.
Ibland så analyserar jag mina känslor för mycket. Och det känns aldrig som att någon förstår. Men jag antar att det är så med allt i livet.
"Ska inte säga nåt till nån.
Jag vet..
Det är vår hemlighet.
Vi finns bara nånstans mellan dröm å verklighet,
där finns vår hemlighet.."
Jag vet..
Det är vår hemlighet.
Vi finns bara nånstans mellan dröm å verklighet,
där finns vår hemlighet.."
Kommentarer
Trackback