We've come so far as one.
Slits emellan att känna mig hopplös och ensam, till att känna mig stark och villig (hur konstigt det än kan låta). Vill kunna gå till jobbet, vill kunna träna, vill komma bort från allt som får mig att känna mig ensam och tom. Räcker ut händer men finner ingen som tar emot. Bara trasiga människor runt omkring mig eller människor som inte vet hur de ska bete sig. Helt trasig själv. Kroppen tar stryk, psyket tar stryk, allting tar stryk.
Alla relationer raserar och glädjen stannar aldrig kvar.
"How do I fight these inconceivable odds from bringing me down?"
Jag försöker med hela mitt allt att ta mig samman. Jag försöker och försöker men slås bara ner igen. Hur länge kan en människa orka? Hur mycket kan jag bära på mina axlar innan det tornar över mig? Hur många månader till ska jag må så här? När kommer saker börja kännas roliga igen? Vill jag ens att det ska kännas så? Hur ska jag ordna det här när jag får höra att jag inte kan bli hjälpt...
"A burning fire is what you are,
A burning fire, gonna leave a scare."
Vad jag känner ibland är att jag önskar att jag kunde kapa alla band till mitt förflutna och kanske även dem i nuet och bara börja om någonstans. Med helt nya människor och ett helt nytt liv.
"Time is borrowed".
Alla relationer raserar och glädjen stannar aldrig kvar.
"How do I fight these inconceivable odds from bringing me down?"
Jag försöker med hela mitt allt att ta mig samman. Jag försöker och försöker men slås bara ner igen. Hur länge kan en människa orka? Hur mycket kan jag bära på mina axlar innan det tornar över mig? Hur många månader till ska jag må så här? När kommer saker börja kännas roliga igen? Vill jag ens att det ska kännas så? Hur ska jag ordna det här när jag får höra att jag inte kan bli hjälpt...
"A burning fire is what you are,
A burning fire, gonna leave a scare."
Vad jag känner ibland är att jag önskar att jag kunde kapa alla band till mitt förflutna och kanske även dem i nuet och bara börja om någonstans. Med helt nya människor och ett helt nytt liv.
"Time is borrowed".
Just take me with you.
"RIGHT NOW I'M CRYING OUT FOR SOMEONE, I FEEL IT MORE THEN EVER."
"Cause I'm nothing without you, simply nothing without you.
There's nothing I can do to stop the rain."
"Cause I'm nothing without you, simply nothing without you.
There's nothing I can do to stop the rain."
I'd rather be all alone.
"Be not so long to speak, I long to die"
"Let me take back my life." Det är meningen att man ska fungera. Det är meningen att man ska känna. Det är inte meningen att man ska vandra omkring planlöst i en månad. Vilsen, förvirrad. Jag vet ingenting och ändå känner jag så mycket. Mina känslor tar över, mina känslor invaderar allt från vardagsliv till drömmar, val av filmer och interaktioner. Jag vill interagera mera, jag vill komma ur den här känslan nu. Skaka av mig den, som om det vore ett ömsat skinn. Jag vill bort från dig nu. Jag vill bort från mig nu.
Men jag vet inte vart jag vill. Jag vet inte vad jag vill göra. Inte ens Rob fyller någon större funktion nu. Även om han är fantastiskt snygg.
"You're one of us, the spotlight is on"
America, FUCK YEAH!
"LOVE ACTUALLY IS ALL AROUND US
Tidernas bästa julfilm (på delad förstaplats med ensam hemma) går på TV4 ikväll vid nio. love actually. ni tittar väl?"Detta möter mig när jag loggar in på blogg.se
Och jag säger bara nää. Jag dricker vin. Att vara full is the shit! ;)
A whole lot left to say now..
"You just tried too hard, and you froze.
You know the one thing you're fighting to hold
Will be the one thing you've got to let go
And when you feel the war cannot be won
You're gonna die to try what can't be done
Gonna stay stay out but you don't care
Will be the one thing you've got to let go
And when you feel the war cannot be won
You're gonna die to try what can't be done
Gonna stay stay out but you don't care
Now is there nothing like that inside of you anywhere?"
Tanken var att gå å se en kabare ikväll, men ingen har ännu hört av sig.
Tanken var att få så mycket som möjligt gjort, men det känns som jag drunknar.
Önskar att allt var över, jag bara önskar bort det.
You'll go out in style.
Bara så att du vet.
Som vanligt sitter jag och funderar. Ni behöver inte oroa er så mycket för mig. Det här är mitt sätt att få ventilera, att få öppna upp lite på alla funderingar jag har. Tror det har konstaterats många gånger av många andra, men för mig stämmer det i alla fall att jag skriver bäst när jag antingen är arg eller ledsen.
För den sakens skull får ni gärna fortsätta höra av er! :) För ensam tror jag aldrig att jag slutar känna mig. Det är som att det genetiskt följer med mig, på något sjukt vis.
"Now when I caught myself,
I had to stop myself,
from saying something that,
I should have never thought."
Jag sitter på fullt allvar och tror att julen ska göra allting bättre. Men kan samtidigt inte sluta tänka tanken: Tänk om det aldrig blir bättre?
Vad fan gör jag då? Är rädd för att släppa på kontrollen, och för vad som händer då. Föreställer mig att alla känslorna bara ska svämma över kanten och att det inte ska gå att hindra något och vad händer med livet då? Blir jag sängliggandes?
Har ingen jag litar på att ta hand om mig i närheten, men jag är ändå inte kapabel till att ta hand om mig själv på ett bra sätt just nu, så jag bara härdar ut det. Med tanken hela tiden att efter jul, ja då blir det bättre, då är den här jobbiga perioden över. Men som en blixt från en mindre klar himmel, så slog det just mig att julen kanske inte gör ett skit.
Then I'm stuck.
Men vad gör det idag. Ingenting. Vad gör någonting idag? Ingenting.
Ingenting i oändlighet kan beskriva känslorna. Vad spelade roll? Livet.
Fast jag är glad att jag fortfarande kan bli rädd. Månaderna efter Antons död, då var jag inte rädd. Om någon som kändes obehaglig tittade för länge på mig så brydde jag mig inte. Jag kände bara "Ja, gör det då! Jag har inget mer att förlora, jag har inget mer som du skulle kunna ta ifrån mig, så bara gör det". Det fanns inget mer än likgiltighet och raseri, blandat i en märklig kompott.
Men häromdagen satt en nervös karaktär mitt emot mig på pendeltåget, och då kände jag mig lite orolig över vad som skulle kunna hända om han ballade ur totalt och tog upp en kniv eller något. Det räknas iaf som något.
Då värderar jag iaf mitt liv lite mer i december än vad jag gjorde i augusti/september.
Är det ett framsteg? Jag vet inte. Jag tror det. Men jag är inte van vid att ha så få svar på mina egna frågor. Känns som att jag slår knut på mig själv för att hitta en lösning, för att finna svar.
Ahh...Lillebror. Önskar du visste vilken oreda du ställt till med när du försvann. Det är bråk och gråt och avundsjuka och alla andra jävla känslor som tar över som ändå inte får plats just nu. Man kan ju tycka att när någon har försvunnit så ska man fokusera på det positiva och släppa alla dåliga känslor, men det är som att det blir mer draget till sin spets än någonsin. Vad jag önskar är att alla slutar hävda saker som om du hade sagt dom nu, att dom slutar bära "din sanning". Ingen av oss kan någonsin veta vad du egentligen tyckte, och vad spelar det för roll nu? Du kommer ändå aldrig kunna reda ut det för någon. Det är som att dom vill ge dig ett dåligt rykte i efterhand och skapa osämja mot dig fast du inte ens finns längre. Det är löjligt. Det var inte sån du var, inte så som jag kände dig. Du var ingen intrigmakare. Jag tror inte ens du pratade illa om någon i min närhet som du en gång brytt dig om. Självklart har du sagt elaka saker om mig, och om resten av familjen. Det hör till när man är arg, och jag vet säkert tusen gånger du var förbannad på mig, precis som jag var på dig. Men det betydde inget när det egentligen kom till kritan, för det var inte ilska jag kände emot dig, det har aldrig varit den dominerande känslan. Det har alltid varit kärlek. Jag var så stolt över dig de sista åren du levde, du hade blivit så himla fin. Du kunde ge så mycket utav dig själv utan att få så mycket tillbaka. Jag sörjer stort att du aldrig kommer få visa din fulla potential som människa. Att bara få visste hur fin och snäll du kunde vara, hur omtänksam du var och hur stort hjärta du hade. Det är sant att du gjorde många ogenomtänkta saker, och att du var naiv, men du var aldrig dum som jag kanske anklagat dig för mer än en gång. Jag önskar också att du kunde veta och jag tror att du vet hur mycket Pappa verkligen älskade dig. Jag vet att jag ibland tvivlade på den kärleken men nu finns inget tvivel kvar. Allt sånt där skulle ha blivit så mycket bättre, alla dina relationer skulle ha formats och blivit mer stabila och du skulle inte behövt känna dig så ensam. Jag sörjer att jag aldrig riktigt tog chansen att ta hand om dig som en storasyster ska göra.
Vad jag vet är att jag alltid har älskat dig, även om jag inte förstod det tidigare. Och att jag alltid kommer sakna dig.
Nu behöver jag din hjälp. Du får komma i drömmen igen och inte skälla på mig den här gången, nästa gång får du berätta att det ordnar sig. Nu får du se till att jag kommer ur spiralen.
Som vanligt sitter jag och funderar. Ni behöver inte oroa er så mycket för mig. Det här är mitt sätt att få ventilera, att få öppna upp lite på alla funderingar jag har. Tror det har konstaterats många gånger av många andra, men för mig stämmer det i alla fall att jag skriver bäst när jag antingen är arg eller ledsen.
För den sakens skull får ni gärna fortsätta höra av er! :) För ensam tror jag aldrig att jag slutar känna mig. Det är som att det genetiskt följer med mig, på något sjukt vis.
"Now when I caught myself,
I had to stop myself,
from saying something that,
I should have never thought."
Jag sitter på fullt allvar och tror att julen ska göra allting bättre. Men kan samtidigt inte sluta tänka tanken: Tänk om det aldrig blir bättre?
Vad fan gör jag då? Är rädd för att släppa på kontrollen, och för vad som händer då. Föreställer mig att alla känslorna bara ska svämma över kanten och att det inte ska gå att hindra något och vad händer med livet då? Blir jag sängliggandes?
Har ingen jag litar på att ta hand om mig i närheten, men jag är ändå inte kapabel till att ta hand om mig själv på ett bra sätt just nu, så jag bara härdar ut det. Med tanken hela tiden att efter jul, ja då blir det bättre, då är den här jobbiga perioden över. Men som en blixt från en mindre klar himmel, så slog det just mig att julen kanske inte gör ett skit.
Then I'm stuck.
Men vad gör det idag. Ingenting. Vad gör någonting idag? Ingenting.
Ingenting i oändlighet kan beskriva känslorna. Vad spelade roll? Livet.
Fast jag är glad att jag fortfarande kan bli rädd. Månaderna efter Antons död, då var jag inte rädd. Om någon som kändes obehaglig tittade för länge på mig så brydde jag mig inte. Jag kände bara "Ja, gör det då! Jag har inget mer att förlora, jag har inget mer som du skulle kunna ta ifrån mig, så bara gör det". Det fanns inget mer än likgiltighet och raseri, blandat i en märklig kompott.
Men häromdagen satt en nervös karaktär mitt emot mig på pendeltåget, och då kände jag mig lite orolig över vad som skulle kunna hända om han ballade ur totalt och tog upp en kniv eller något. Det räknas iaf som något.
Då värderar jag iaf mitt liv lite mer i december än vad jag gjorde i augusti/september.
Är det ett framsteg? Jag vet inte. Jag tror det. Men jag är inte van vid att ha så få svar på mina egna frågor. Känns som att jag slår knut på mig själv för att hitta en lösning, för att finna svar.
"I know in my heart it's not you."
Ahh...Lillebror. Önskar du visste vilken oreda du ställt till med när du försvann. Det är bråk och gråt och avundsjuka och alla andra jävla känslor som tar över som ändå inte får plats just nu. Man kan ju tycka att när någon har försvunnit så ska man fokusera på det positiva och släppa alla dåliga känslor, men det är som att det blir mer draget till sin spets än någonsin. Vad jag önskar är att alla slutar hävda saker som om du hade sagt dom nu, att dom slutar bära "din sanning". Ingen av oss kan någonsin veta vad du egentligen tyckte, och vad spelar det för roll nu? Du kommer ändå aldrig kunna reda ut det för någon. Det är som att dom vill ge dig ett dåligt rykte i efterhand och skapa osämja mot dig fast du inte ens finns längre. Det är löjligt. Det var inte sån du var, inte så som jag kände dig. Du var ingen intrigmakare. Jag tror inte ens du pratade illa om någon i min närhet som du en gång brytt dig om. Självklart har du sagt elaka saker om mig, och om resten av familjen. Det hör till när man är arg, och jag vet säkert tusen gånger du var förbannad på mig, precis som jag var på dig. Men det betydde inget när det egentligen kom till kritan, för det var inte ilska jag kände emot dig, det har aldrig varit den dominerande känslan. Det har alltid varit kärlek. Jag var så stolt över dig de sista åren du levde, du hade blivit så himla fin. Du kunde ge så mycket utav dig själv utan att få så mycket tillbaka. Jag sörjer stort att du aldrig kommer få visa din fulla potential som människa. Att bara få visste hur fin och snäll du kunde vara, hur omtänksam du var och hur stort hjärta du hade. Det är sant att du gjorde många ogenomtänkta saker, och att du var naiv, men du var aldrig dum som jag kanske anklagat dig för mer än en gång. Jag önskar också att du kunde veta och jag tror att du vet hur mycket Pappa verkligen älskade dig. Jag vet att jag ibland tvivlade på den kärleken men nu finns inget tvivel kvar. Allt sånt där skulle ha blivit så mycket bättre, alla dina relationer skulle ha formats och blivit mer stabila och du skulle inte behövt känna dig så ensam. Jag sörjer att jag aldrig riktigt tog chansen att ta hand om dig som en storasyster ska göra.
Vad jag vet är att jag alltid har älskat dig, även om jag inte förstod det tidigare. Och att jag alltid kommer sakna dig.
Nu behöver jag din hjälp. Du får komma i drömmen igen och inte skälla på mig den här gången, nästa gång får du berätta att det ordnar sig. Nu får du se till att jag kommer ur spiralen.
Jag behöver höra din röst innan jag glömmer den..
Fake it til' you make it, baby.
"No one is gonna take me alive.
You and I must fight for our rights,
You and I must fight to surivive."
Muse- Knights of Cydonia
You and I must fight for our rights,
You and I must fight to surivive."
Muse- Knights of Cydonia
Måndagen den 15:e december 2008 kunde ha varit så mycket mer än den här dagen har varit. Jag har haft ångest och sovit mycket. Pratat med en kär vän som inte jag har pratat med på länge. Jag har en smärtsam huvudvärk. Men vad gör väl det? Måndagen den 15:e december 2008 kunde ha varit så mycket mer.
Drunken eyes, drunken soul. & Emmas glasögon. (Födelsedagsfest 2008)
Måndagen den 15:e december skulle egentligen kvinnan på bilden ovan (dvs jag) ha jobbat. Men hålet kom i vägen.
Hålet är jäkligt enerverande. Det enda hålet inom mig vill göra är att läsa nyheter om Rob Pattinson och gräva ner mig i nyheter om Twilight, lyssna på deppig och argsint musik samt sova, sova, sova. Hålet lever i en helt annorlunda värld än vad jag gör. Den stora längtan efter något mer förstör för det som är så mycket mer än hålet. Jag ser det som två väldigt motsträviga sidor inom mig.
Den ena sidan vill leva, men förstår inte hur.
Den andra sidan (hålet) har gett upp.
Att ge upp är det värsta man kan göra just nu. Jag vill sparka på mig själv för att jag är som jag är. Jag lyssnar på Linkin Park och vill skrik-sjunga jag med, så att jag får ut lite utav den här smärtan.
Din gravsten ger mig ingenting. Du ger mig ingenting nu annat än smärta och ilska. Du förstörde mitt liv. Jag kan inte förklara med ord hur jag känner, för ord räcker inte till. Jag grinar för att jag är arg på dig, jag gråter för att du bara försvann, jag gråter för det liv jag egentligen skulle ha nu och jag gråter för insikten av att det här aldrig kommer att försvinna. Allt det här tar emot att göra, allt jävla gråtande kommer aldrig upp till ytan utan sitter som en smärtsam klump i halsen. Jag håller i mig, men för vad? Vad är jag så rädd ska komma fram? Vad är jag så rädd för att släppa taget om? Jag ser att jag går sönder och försvinner, men jag kan inte hindra det.
Jag vet inte hur jag ska förklara för er som läser. Jag vet inte om ni bryr er.
Jag vet inte om jag bryr mig.
Jag vet ingenting och det frustrerar mig.
Jag orkar inte tänka på skolan. Låna böcker, hur gör man det? Varför gör man det?
Allt känns så poänglöst, för jag har ändå slutat leva.
Den ena sidan vill leva, men förstår inte hur.
Den andra sidan (hålet) har gett upp.
The object of my desire.
Att ge upp är det värsta man kan göra just nu. Jag vill sparka på mig själv för att jag är som jag är. Jag lyssnar på Linkin Park och vill skrik-sjunga jag med, så att jag får ut lite utav den här smärtan.
Din gravsten ger mig ingenting. Du ger mig ingenting nu annat än smärta och ilska. Du förstörde mitt liv. Jag kan inte förklara med ord hur jag känner, för ord räcker inte till. Jag grinar för att jag är arg på dig, jag gråter för att du bara försvann, jag gråter för det liv jag egentligen skulle ha nu och jag gråter för insikten av att det här aldrig kommer att försvinna. Allt det här tar emot att göra, allt jävla gråtande kommer aldrig upp till ytan utan sitter som en smärtsam klump i halsen. Jag håller i mig, men för vad? Vad är jag så rädd ska komma fram? Vad är jag så rädd för att släppa taget om? Jag ser att jag går sönder och försvinner, men jag kan inte hindra det.
Jag vet inte hur jag ska förklara för er som läser. Jag vet inte om ni bryr er.
Jag vet inte om jag bryr mig.
Jag vet ingenting och det frustrerar mig.
Jag orkar inte tänka på skolan. Låna böcker, hur gör man det? Varför gör man det?
Allt känns så poänglöst, för jag har ändå slutat leva.
"Your friends all plead for you to stay.
Sometimes beginnings aren't so simple.
Sometimes goodbye's the only way."
THE SHADOW OF THE DAY WILL EMBRACE THE WORLD IN GRAY AND THE SUN WILL SET FOR YOU.
Sometimes beginnings aren't so simple.
Sometimes goodbye's the only way."
THE SHADOW OF THE DAY WILL EMBRACE THE WORLD IN GRAY AND THE SUN WILL SET FOR YOU.
Syster Eld/ Fire Lily
Eldig själ, blommas namn. Nu beger jag mig ut i dimman :) (Bokstavligt talat)
A state of panic, a state of mind.
Oförmögen att bryta mig ur mitt intellektuella fängelse som min hjärna nu har blivit, oförmögen att bortse från det emotionella krig som pågår inom mig, som vrider mina känslor som en våt disktrasa, som gör mig bunden att genomgå helvetetskval återigen.
Jag känner, men jag förstår inte.
Jag anar, men jag förstår inte.
Jag vill leva, men jag ser inte meningen med att leva.
Kanske är det inte konstigt säger vissa, men jag orkar inte längre.
Kanske är det mänskligt, men hur mycket mer människa kan jag bli?
Hur många gånger kan jag fantisera upp något och se det rasera, hur många gånger kan jag svika mig själv? Inbilla mig saker som inte finns, känslor som aldrig kommer.
Hur kan jag sakna något jag inte har haft?
Det sitter i bröstet, hålet som inte täpps igen. Jag flyr det med ord, jag flyr det med papper. Men mitt hål går inte längre att fly från. Jag fyller huvudet med bilder som inte är mina, jag fyller kroppen med känslor som inte är mina, jag längtar efter en verklighet som inte är min. Men det är en verklighet som inte kommer. Jag finner inte längre det logiska, det rationella jaget.
Jag har nu bara mig själv, det jaget som längtar. Som saknar, som trånar. Det jaget som skrattar och skojar men inte är där. Jag är inte här.
Jag har tappat mig själv. Jag har bara levt kanske en fjärdedel av mitt liv, förhoppningsvis mindre om man eftersträvar ett långt liv. Vad har jag hittills åstadkommit?
Jag vill bara finna någon som gör mig hel. För jag har gått på allt det där om att ensamhet inte är att föredra. En person kan självklart inte lösa något, täppa hålet själv. Men kanske kan en person få mig distraherad, få mig att läka.
The one. Om du existerar så väntar jag. Existerar du inte fortsätter jag ändå att vänta. Jag måste läka men det känns omöjligt just nu. Jag vill bli glad, bli lycklig, men det känns omöjligt just nu.
Kom du hit för optimism så har du sökt fel. För jag är ute på min egen jakt. Jag jagar efter någon som kan förstå.
"But no one would listen, cause no one else cares."
Så jag antar att jag fortsätter att fly ett tag till. Med ljud, bilder, ord, papper som inte är min verklighet, men som är min flykt.
Paramore, Twilight, P.s. I love you, Robert Pattinson, New Moon, Linkin Park, Breaking Dawn, Eclipse och Into the wild.
Finn mig, och du skall bli funnen.
"There are no legends, old or new, about the fire lily.
The fire lily does not come with a user's guide, nor does it have a press agent.
Sometimes we must cope with things as we find them. "
Jag känner, men jag förstår inte.
Jag anar, men jag förstår inte.
Jag vill leva, men jag ser inte meningen med att leva.
Kanske är det inte konstigt säger vissa, men jag orkar inte längre.
Kanske är det mänskligt, men hur mycket mer människa kan jag bli?
Hur många gånger kan jag fantisera upp något och se det rasera, hur många gånger kan jag svika mig själv? Inbilla mig saker som inte finns, känslor som aldrig kommer.
Hur kan jag sakna något jag inte har haft?
Det sitter i bröstet, hålet som inte täpps igen. Jag flyr det med ord, jag flyr det med papper. Men mitt hål går inte längre att fly från. Jag fyller huvudet med bilder som inte är mina, jag fyller kroppen med känslor som inte är mina, jag längtar efter en verklighet som inte är min. Men det är en verklighet som inte kommer. Jag finner inte längre det logiska, det rationella jaget.
Jag har nu bara mig själv, det jaget som längtar. Som saknar, som trånar. Det jaget som skrattar och skojar men inte är där. Jag är inte här.
Jag har tappat mig själv. Jag har bara levt kanske en fjärdedel av mitt liv, förhoppningsvis mindre om man eftersträvar ett långt liv. Vad har jag hittills åstadkommit?
Jag vill bara finna någon som gör mig hel. För jag har gått på allt det där om att ensamhet inte är att föredra. En person kan självklart inte lösa något, täppa hålet själv. Men kanske kan en person få mig distraherad, få mig att läka.
The one. Om du existerar så väntar jag. Existerar du inte fortsätter jag ändå att vänta. Jag måste läka men det känns omöjligt just nu. Jag vill bli glad, bli lycklig, men det känns omöjligt just nu.
Kom du hit för optimism så har du sökt fel. För jag är ute på min egen jakt. Jag jagar efter någon som kan förstå.
"But no one would listen, cause no one else cares."
Så jag antar att jag fortsätter att fly ett tag till. Med ljud, bilder, ord, papper som inte är min verklighet, men som är min flykt.
Paramore, Twilight, P.s. I love you, Robert Pattinson, New Moon, Linkin Park, Breaking Dawn, Eclipse och Into the wild.
Finn mig, och du skall bli funnen.
"There are no legends, old or new, about the fire lily.
The fire lily does not come with a user's guide, nor does it have a press agent.
Sometimes we must cope with things as we find them. "
För alla hundra gånger vi sårat varann
Mitt hjärta slår inte för mycket nu.
Mitt hjärta vet inte vad som är ut eller in, eller fram eller bak.
Vad som känns som kärlek?
Men det känner definitivt igen hat.
Mitt hjärta saknar mycket, mitt hjärta har siktet inställt på få.
Mitt hjärta söker känslan, mitt hjärta lyssnar efter ljud,
som får håret att resa sig,
som får hjärtat att stå ut.
Mitt hjärta vill finna pirret,
som får allt det här att kännas värt.
Men i det ständiga stimmet, har jag svårt att se klart.
Mitt hjärta slår inte för mycket nu,
Vad fan känns som kärlek?
Det känner definitivt igen hat.
http://www.robert-pattinson.co.uk/music/themusic.php
Mitt hjärta vet inte vad som är ut eller in, eller fram eller bak.
Vad som känns som kärlek?
Men det känner definitivt igen hat.
Mitt hjärta saknar mycket, mitt hjärta har siktet inställt på få.
Mitt hjärta söker känslan, mitt hjärta lyssnar efter ljud,
som får håret att resa sig,
som får hjärtat att stå ut.
Mitt hjärta vill finna pirret,
som får allt det här att kännas värt.
Men i det ständiga stimmet, har jag svårt att se klart.
Mitt hjärta slår inte för mycket nu,
Vad fan känns som kärlek?
Det känner definitivt igen hat.
http://www.robert-pattinson.co.uk/music/themusic.php