You'll go out in style.
Bara så att du vet.
Som vanligt sitter jag och funderar. Ni behöver inte oroa er så mycket för mig. Det här är mitt sätt att få ventilera, att få öppna upp lite på alla funderingar jag har. Tror det har konstaterats många gånger av många andra, men för mig stämmer det i alla fall att jag skriver bäst när jag antingen är arg eller ledsen.
För den sakens skull får ni gärna fortsätta höra av er! :) För ensam tror jag aldrig att jag slutar känna mig. Det är som att det genetiskt följer med mig, på något sjukt vis.
"Now when I caught myself,
I had to stop myself,
from saying something that,
I should have never thought."
Jag sitter på fullt allvar och tror att julen ska göra allting bättre. Men kan samtidigt inte sluta tänka tanken: Tänk om det aldrig blir bättre?
Vad fan gör jag då? Är rädd för att släppa på kontrollen, och för vad som händer då. Föreställer mig att alla känslorna bara ska svämma över kanten och att det inte ska gå att hindra något och vad händer med livet då? Blir jag sängliggandes?
Har ingen jag litar på att ta hand om mig i närheten, men jag är ändå inte kapabel till att ta hand om mig själv på ett bra sätt just nu, så jag bara härdar ut det. Med tanken hela tiden att efter jul, ja då blir det bättre, då är den här jobbiga perioden över. Men som en blixt från en mindre klar himmel, så slog det just mig att julen kanske inte gör ett skit.
Then I'm stuck.
Men vad gör det idag. Ingenting. Vad gör någonting idag? Ingenting.
Ingenting i oändlighet kan beskriva känslorna. Vad spelade roll? Livet.
Fast jag är glad att jag fortfarande kan bli rädd. Månaderna efter Antons död, då var jag inte rädd. Om någon som kändes obehaglig tittade för länge på mig så brydde jag mig inte. Jag kände bara "Ja, gör det då! Jag har inget mer att förlora, jag har inget mer som du skulle kunna ta ifrån mig, så bara gör det". Det fanns inget mer än likgiltighet och raseri, blandat i en märklig kompott.
Men häromdagen satt en nervös karaktär mitt emot mig på pendeltåget, och då kände jag mig lite orolig över vad som skulle kunna hända om han ballade ur totalt och tog upp en kniv eller något. Det räknas iaf som något.
Då värderar jag iaf mitt liv lite mer i december än vad jag gjorde i augusti/september.
Är det ett framsteg? Jag vet inte. Jag tror det. Men jag är inte van vid att ha så få svar på mina egna frågor. Känns som att jag slår knut på mig själv för att hitta en lösning, för att finna svar.
Ahh...Lillebror. Önskar du visste vilken oreda du ställt till med när du försvann. Det är bråk och gråt och avundsjuka och alla andra jävla känslor som tar över som ändå inte får plats just nu. Man kan ju tycka att när någon har försvunnit så ska man fokusera på det positiva och släppa alla dåliga känslor, men det är som att det blir mer draget till sin spets än någonsin. Vad jag önskar är att alla slutar hävda saker som om du hade sagt dom nu, att dom slutar bära "din sanning". Ingen av oss kan någonsin veta vad du egentligen tyckte, och vad spelar det för roll nu? Du kommer ändå aldrig kunna reda ut det för någon. Det är som att dom vill ge dig ett dåligt rykte i efterhand och skapa osämja mot dig fast du inte ens finns längre. Det är löjligt. Det var inte sån du var, inte så som jag kände dig. Du var ingen intrigmakare. Jag tror inte ens du pratade illa om någon i min närhet som du en gång brytt dig om. Självklart har du sagt elaka saker om mig, och om resten av familjen. Det hör till när man är arg, och jag vet säkert tusen gånger du var förbannad på mig, precis som jag var på dig. Men det betydde inget när det egentligen kom till kritan, för det var inte ilska jag kände emot dig, det har aldrig varit den dominerande känslan. Det har alltid varit kärlek. Jag var så stolt över dig de sista åren du levde, du hade blivit så himla fin. Du kunde ge så mycket utav dig själv utan att få så mycket tillbaka. Jag sörjer stort att du aldrig kommer få visa din fulla potential som människa. Att bara få visste hur fin och snäll du kunde vara, hur omtänksam du var och hur stort hjärta du hade. Det är sant att du gjorde många ogenomtänkta saker, och att du var naiv, men du var aldrig dum som jag kanske anklagat dig för mer än en gång. Jag önskar också att du kunde veta och jag tror att du vet hur mycket Pappa verkligen älskade dig. Jag vet att jag ibland tvivlade på den kärleken men nu finns inget tvivel kvar. Allt sånt där skulle ha blivit så mycket bättre, alla dina relationer skulle ha formats och blivit mer stabila och du skulle inte behövt känna dig så ensam. Jag sörjer att jag aldrig riktigt tog chansen att ta hand om dig som en storasyster ska göra.
Vad jag vet är att jag alltid har älskat dig, även om jag inte förstod det tidigare. Och att jag alltid kommer sakna dig.
Nu behöver jag din hjälp. Du får komma i drömmen igen och inte skälla på mig den här gången, nästa gång får du berätta att det ordnar sig. Nu får du se till att jag kommer ur spiralen.
Som vanligt sitter jag och funderar. Ni behöver inte oroa er så mycket för mig. Det här är mitt sätt att få ventilera, att få öppna upp lite på alla funderingar jag har. Tror det har konstaterats många gånger av många andra, men för mig stämmer det i alla fall att jag skriver bäst när jag antingen är arg eller ledsen.
För den sakens skull får ni gärna fortsätta höra av er! :) För ensam tror jag aldrig att jag slutar känna mig. Det är som att det genetiskt följer med mig, på något sjukt vis.
"Now when I caught myself,
I had to stop myself,
from saying something that,
I should have never thought."
Jag sitter på fullt allvar och tror att julen ska göra allting bättre. Men kan samtidigt inte sluta tänka tanken: Tänk om det aldrig blir bättre?
Vad fan gör jag då? Är rädd för att släppa på kontrollen, och för vad som händer då. Föreställer mig att alla känslorna bara ska svämma över kanten och att det inte ska gå att hindra något och vad händer med livet då? Blir jag sängliggandes?
Har ingen jag litar på att ta hand om mig i närheten, men jag är ändå inte kapabel till att ta hand om mig själv på ett bra sätt just nu, så jag bara härdar ut det. Med tanken hela tiden att efter jul, ja då blir det bättre, då är den här jobbiga perioden över. Men som en blixt från en mindre klar himmel, så slog det just mig att julen kanske inte gör ett skit.
Then I'm stuck.
Men vad gör det idag. Ingenting. Vad gör någonting idag? Ingenting.
Ingenting i oändlighet kan beskriva känslorna. Vad spelade roll? Livet.
Fast jag är glad att jag fortfarande kan bli rädd. Månaderna efter Antons död, då var jag inte rädd. Om någon som kändes obehaglig tittade för länge på mig så brydde jag mig inte. Jag kände bara "Ja, gör det då! Jag har inget mer att förlora, jag har inget mer som du skulle kunna ta ifrån mig, så bara gör det". Det fanns inget mer än likgiltighet och raseri, blandat i en märklig kompott.
Men häromdagen satt en nervös karaktär mitt emot mig på pendeltåget, och då kände jag mig lite orolig över vad som skulle kunna hända om han ballade ur totalt och tog upp en kniv eller något. Det räknas iaf som något.
Då värderar jag iaf mitt liv lite mer i december än vad jag gjorde i augusti/september.
Är det ett framsteg? Jag vet inte. Jag tror det. Men jag är inte van vid att ha så få svar på mina egna frågor. Känns som att jag slår knut på mig själv för att hitta en lösning, för att finna svar.
"I know in my heart it's not you."
Ahh...Lillebror. Önskar du visste vilken oreda du ställt till med när du försvann. Det är bråk och gråt och avundsjuka och alla andra jävla känslor som tar över som ändå inte får plats just nu. Man kan ju tycka att när någon har försvunnit så ska man fokusera på det positiva och släppa alla dåliga känslor, men det är som att det blir mer draget till sin spets än någonsin. Vad jag önskar är att alla slutar hävda saker som om du hade sagt dom nu, att dom slutar bära "din sanning". Ingen av oss kan någonsin veta vad du egentligen tyckte, och vad spelar det för roll nu? Du kommer ändå aldrig kunna reda ut det för någon. Det är som att dom vill ge dig ett dåligt rykte i efterhand och skapa osämja mot dig fast du inte ens finns längre. Det är löjligt. Det var inte sån du var, inte så som jag kände dig. Du var ingen intrigmakare. Jag tror inte ens du pratade illa om någon i min närhet som du en gång brytt dig om. Självklart har du sagt elaka saker om mig, och om resten av familjen. Det hör till när man är arg, och jag vet säkert tusen gånger du var förbannad på mig, precis som jag var på dig. Men det betydde inget när det egentligen kom till kritan, för det var inte ilska jag kände emot dig, det har aldrig varit den dominerande känslan. Det har alltid varit kärlek. Jag var så stolt över dig de sista åren du levde, du hade blivit så himla fin. Du kunde ge så mycket utav dig själv utan att få så mycket tillbaka. Jag sörjer stort att du aldrig kommer få visa din fulla potential som människa. Att bara få visste hur fin och snäll du kunde vara, hur omtänksam du var och hur stort hjärta du hade. Det är sant att du gjorde många ogenomtänkta saker, och att du var naiv, men du var aldrig dum som jag kanske anklagat dig för mer än en gång. Jag önskar också att du kunde veta och jag tror att du vet hur mycket Pappa verkligen älskade dig. Jag vet att jag ibland tvivlade på den kärleken men nu finns inget tvivel kvar. Allt sånt där skulle ha blivit så mycket bättre, alla dina relationer skulle ha formats och blivit mer stabila och du skulle inte behövt känna dig så ensam. Jag sörjer att jag aldrig riktigt tog chansen att ta hand om dig som en storasyster ska göra.
Vad jag vet är att jag alltid har älskat dig, även om jag inte förstod det tidigare. Och att jag alltid kommer sakna dig.
Nu behöver jag din hjälp. Du får komma i drömmen igen och inte skälla på mig den här gången, nästa gång får du berätta att det ordnar sig. Nu får du se till att jag kommer ur spiralen.
Jag behöver höra din röst innan jag glömmer den..
Kommentarer
Postat av: Kim
Mickis var min sambos mammas hund, som fick cancer i magen och levern. =/
Åh, vad kul att konserten var lyckad! :) Så ska du vara i Älmsta under jul/nyår? Själv så jobbar jag från ikväll tillochmed den 25e december. Den 26e blir det en Cinderella kryssning.
Kram
Postat av: sanna
jag blir fruktansvärt rörd av dina texter, du beskriver anton så som han verkligen var, hoppas du får det riktigt bra i jul.
Kram
Postat av: Helena
Du skriver alltid så fint om Anton. Verkligen direkt från hjärtat. Vi vet alla att han va en omtänksam och glad kille. Och det är så vi kommer minnas honom i våran familj :) Många kramar/Helena
Trackback