Emmy G

"No one is gonna take me alive.
You and I must fight for our rights,
You and I must fight to surivive."
Muse- Knights of Cydonia

Drunken eyes, drunken soul. & Emmas glasögon. (Födelsedagsfest 2008)

Hålet är jäkligt enerverande. Det enda hålet inom mig vill göra är att läsa nyheter om Rob Pattinson och gräva ner mig i nyheter om Twilight, lyssna på deppig och argsint musik samt sova, sova, sova. Hålet lever i en helt annorlunda värld än vad jag gör. Den stora längtan efter något mer förstör för det som är så mycket mer än hålet. Jag ser det som två väldigt motsträviga sidor inom mig.
Den ena sidan vill leva, men förstår inte hur.
Den andra sidan (hålet) har gett upp.  


Att ge upp är det värsta man kan göra just nu. Jag vill sparka på mig själv för att jag är som jag är. Jag lyssnar på Linkin Park och vill skrik-sjunga jag med, så att jag får ut lite utav den här smärtan.

Din gravsten ger mig ingenting. Du ger mig ingenting nu annat än smärta och ilska. Du förstörde mitt liv. Jag kan inte förklara med ord hur jag känner, för ord räcker inte till. Jag grinar för att jag är arg på dig, jag gråter för att du bara försvann, jag gråter för det liv jag egentligen skulle ha nu och jag gråter för insikten av att det här aldrig kommer att försvinna. Allt det här tar emot att göra, allt jävla gråtande kommer aldrig upp till ytan utan sitter som en smärtsam klump i halsen. Jag håller i mig, men för vad? Vad är jag så rädd ska komma fram? Vad är jag så rädd för att släppa taget om? Jag ser att jag går sönder och försvinner, men jag kan inte hindra det.

Jag vet inte hur jag ska förklara för er som läser. Jag vet inte om ni bryr er.
Jag vet inte om jag bryr mig.

Jag vet ingenting och det frustrerar mig.
Jag orkar inte tänka på skolan. Låna böcker, hur gör man det? Varför gör man det?
Allt känns så poänglöst, för jag har ändå slutat leva.