Because I do not accept any less
Var ute och gick för va en timme sedan, var mycket härligt. Fågelkvitter, bra musik och lite möjlighet att dansa på elljusspåret. Så som livet ska vara!
Är inne på min näst sista vecka på praktiken, det börjar kännas lite trist.
Toodles!
I don't wanna lose your love tonight.
Har haft en omtumlande vecka med mycket tankar och känslor, som avslutades med en mysig helg. Har funderat mycket på gränssättning och vad som ger energi och vad som tar energi, som alltid. Prioriteringar.
Hur mycket orkar man ge av sig själv när man inte får något tillbaka? Finnas där för människor som inte finns där när man själv behöver dem? Fast man tycker om dem så mycket! Det är svårt, så svårt. Jag kan inte riktigt släppa dessa funderingar och gå vidare, känner mig så sårad.
Idag var jag i alla fall på en del studiebesök då min handledare på praktiken är borta på kurs. Vilka starka, intelligenta kvinnor! Jag är så imponerad och inspirerad, jag har verkligen valt helt rätt när det gäller studier och framtida yrke. Skulle dock vilja stanna kvar på praktiken och slippa skolan, känner mig lite färdig med den nu och trivs så bra på praktiken. Men men, everything comes to an end and so will this.
Känner en tomhet just nu. En saknad, efter någon. Efter kärlek. Mest själva känslan, upprymdheten. Samtidigt som jag inte letar. Det kommer väl när det kommer.
Just 'cause you're right - that don't mean I'm wrong.
The people change the way you live now.
Försöker lista ut min plats i livet, min del i detta gigantiska pussel.
And the world don't stop
There is no time for cracking up
Believe me friend
'Cause when freedom comes
I'll be long gone
You know it has to end
Kvällen innan du försvann för alltid..
Vad är rättvisan i det? Vad var meningen med allt det här?
2008-09-05. Har av ngn outgrundlig anledning dokumenterat mig själv på begravningsdagen.
Jag och Bea har snarlika miner på korten, trasiga själar som speglas i ögonen.
Det mesta har ju egentligen gått över, men när det händer nya saker så ifrågasätter man helt plötsligt allt. Jag tror hela tiden att det skulle känts så mycket enklare om Anton funnits kvar, men sanningen är säkert att jag lärt mig oändligt mycket på att han är borta. Hur och vad jag ska prioritera och lägga energi på.
Fast det hindrar ju såklart inte att själen går i tusen bitar igen när man blir bortvald. Två kriser har jag gått igenom de senaste två åren, ett dödsfall och en separation. Som i och för sig även det kändes som att någon dog.
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här..
Men jag är samma Emelie. Jag känner samma saker och jag har samma behov av att bli omtyckt och älskad som alla andra. Jag har samma behov av att bli vald.
Och när något sånt här händer så bekräftar det bara rösten inom mig som säger att det är något fel på mig och att jag inte duger.
Älskade Lillebror, du är förevigt älskad och förevigt saknad, men jag orkar inte tänka på dig hela tiden. Men du finns alltid med, jag har inte glömt dig.