Emmy G

Allt känns så jäkla märkligt. Dela på, bestämma vad som ska vart. När jag inte ens själv vet var jag ska. Betyder ens saker något? Vad vill jag ha, vad ska lämnas kvar? Ska jag ha någon kompensation? Hur kommer det ordna sig? Om ett år, om tre år, kommer det vara bra då? Vad kommer hända då? Var kommer jag vara?

Det är okej att känna ett litet korn av panik nu, det är okej. Men det ordnar sig.

Idag var jag ute och vandrade, gick hem, tänkte på omgivningen. Får en klump i magen när jag tänker på att det inte längre kommer vara där jag går. Men å andra sidan kommer det finnas nya omgivningar att älska. Måste bara hitta min plats med mig själv. 

Så det är nu det bestäms.

Man ska aldrig underskatta att tjugo i tolv en torsdagkväll ligga i soffan och titta på The Daily Show med Jon Stewart. Det är my kind of living.







...Fast snart ska jag nog lägga mig i sängen istället...

Idag är en bättre dag än igår, och imorgon blir förhoppningsvis ännu bättre :)
Musik är ett bra botemedel mot det mesta, just nu är det Bob Marley som får mig på bäst humör och såklart Madonna. ;)






+



= Great!



Puss på er alla, nu ska jag plugga lite.

Fuck, jag mår som i december igen.

Why can you read me like no-one else?

Mycket att tänka på nu, mycket att lösa. Längtar efter sommarkvällar där man kan dricka vin och dansa natten lång.
Lördagen var underbar, på dansgolvet med vänner. Damn, vad jag älskar att dansa! Om jag hade orken skulle jag stå på ett dansgolv hela tiden. Jag längtar verkligen efter augusti och alla planer.

"You don't have to be alone,"


Har haft så konstiga känslor de senaste dagarna. Kommer det något nytt upp så kan det hända att kroppen rent instinktivt låser bromsarna och vägrar se möjligheterna i det nya, det roliga. Då får jag sakta men säkert lirka upp dom och så kan jag köra vidare (Ahh, dessa metaforer). Men idag är jag relativt glad. Jag gjorde såklart misstaget att lyssna lite på Coldplay och då blir man sällan gladare haha :) Skulle så gärna vilja se dom!

För att bota en ev nedstämning lyssnar jag på Mammas gamla favoriter Duran Duran, det är sällan man misslyckas att höja humöret med den gruppen. 


Allt detta såklart för att fira att jag har fått hem biljetterna till Mads! Erotica, here we come! ;) (Emma om du läser det här så längtar jag som en galning tills vi ska ner till GBG!)



Hoppas att den här överträffar Confessions tour, om det är möjligt.

Syns det att det är min lillasyster? :) (Som tog en modellsnygg bild på sig själv, helt av en slump enligt henne själv).

Give me your starquality!

Rather this...



...then this.

Idag är en sån här konstig mellandag, när man inte riktigt vet vart man ska ta vägen.
Samlar energi inför den/de kommande veckan/orna, men stod ändå på mig så pass mycket att jag kom iväg till skolan imorse. Även fast jag försov mig lite och mådde dåligt. Men, fick dock åka hem tidigare för att kroppen sa ifrån. Hade lite dötid vid Karolinska när jag väntade på bussen så då gick jag ner och gick en sväng på kyrkogården medans jag lyssnade på Prince.

Fan vad svårt det är att hålla humöret jämnt. Att inte tappa gnistan. Helgen var jättebra och jag var glad och hade det supertrevligt, dansade och skrattade mycket. Men sen liksom håller känslan inte i sig. Det är som att du, kära lillebror, aldrig lämnar mig. Det finns många stunder då jag inte tänker på dig, men det är svårt att bara köra på och låtsas om att allting är bra. Jag vill att allting ska vara bra, att det ska kännas bra och ibland känns det så, men det är som att jag aldrig får stanna i känslan tillräckligt länge.
Var på biblioteket i lördags innan jag åkte iväg till Örebro och eftersom jag hade lite tid på mig knappade jag bara in ordet sorg på sökmotoren.
Fanns hundratals titlar, både vetenskapliga och romaner och självupplevda. Fick med mig några därifrån, orden kändes som de träffat 99 % rätt. Är det verkligen så här för alla? Varför känner jag då ingen samhörighet med någon?

För att ta exempel från boken Att möta människor i kris: "Det andra symtomet, ett ivrigt sysslande med föreställningar om den avlidne, visar sig bestå av två särskiljbara delsymtom. Det ena uttrycker sig som ett svårhejdat behov av att ständigt aktualisera den döde i andra människors tankar, känslor och upplevelser. Den efterlämnade berättar episoder ur den dödes liv, visar bilder på den avlidne eller visar upp föremål somm tillhört eller tillverkats av den som nu är död. Det andra delsymtomet handlar om behovet av att idealisera den döde vilket innebär att den döde tilldelas en rikligt uppsättning positiva och dekorativa egenskaper." 

Denna del känns aktuell i början när olyckan precis hade hänt, och det var som att alla helt plötsligt hade älskat honom hur mycket som helst, att han var nr 1, som han så egenkärt kallade sig själv ;) Jag känner igen tendenser i mitt eget beteende, men det är ändå någon slags form av självbedrägeri. Men alla symtomen har tydligen sin funktion.

"De fientliga reaktioner, som utgör de fjärde symtomet, brukar betecknas som förtvivlans vrede, en ofta tydligt artikulerad men otydligt adresserad ilska. Ibland kan denna vrede riktas mot den döde som man känner sig övergiven av. Det femte symtomet, förlust av tidigare beteendemönster, uttrycker sig vanligen som tendenser till passivisering och isolering. Passiviseringstendensen kan relateras till den trötthet som var ett av de somatiska symtomen. Den av sorg tyngda människan nödgas då begränsa den vanliga aktivitetsrepertoaren. Isoleringsbenägenheten har samband med upplevelsen att man blivit en börda, eller rentav en plåga, för omgivningen. Den känslan är den sörjandes sätt att tolka den stelhet och tafatthet vi ofta visar i kontakt med människor i akut sorg."

Det är bara att säga Been there, lived that. Lever fortfarande i allt det där. När tar den akuta sorgen slut? Någonstans i boken stod det också att det kan ta upp till tre år innan man slutar vara i det här underliga tillståndet när man förlorat någon som stod en nära.

Give me a break! 
Jag vill kunna leva! Jag vill kunna skratta, andas och må bra med mig själv! Utan att få mentala snapshots av olycksplatsen, hur han såg ut när han låg uppkopplad till respiratorn, ansikten på begravningen, alla dessa hundratals blommor och sörjande ansikten som mixas med mina egna känslor och desperation. Jag hade gärna sluppit alla konflikter som det här har inneburit för att jag själv tydligen inte kan bete mig på ett vettigt sätt, eller min irritation över andras beteenden. Frustrationen över att inte nå fram till människor och över att inte bli hörd.

Jag är oförstående inför den kommentaren jag fick från min kurator att jag inte jämt ska definiera lycka och välmående utifrån relationer, så det måste jag också jobba på. Det går emot allt jag någonsin trott på och levt efter, men eftersom allt ändå har ändrats, what the hell, det är väl bara att köra på. Sova kunde man ju göra när man var död, eller hur var det nu?

Jag är glad för mycket, det är jag verkligen. Allt är inte hopplöst. Ska bara ta mig igenom det här året också så löser det sig nog, om ingen annan har mage att gå å dö.

 

Kände lite tidigare för att skriva något mer utförligt men nu orkar jag inte längre...men lite kan jag iaf plita ner.

Jag tycker att det är magiskt hur filmer påverkar ens sinnen. Jag förväntade mig inte speciellt mycket av Footloose, men den bara övertygade mig mer om att jag älskar äldre filmer. Att jag älskar film överhuvudtaget. Det är skönt att få en verklighetsflykt när ångesten pockar på, och dessutom av en film som gör en glad och inte mer deppig.

25 år gammal film och ändå så himla nära, både i stil och känslor. Love it! Jag har också börjat titta på gamla Bevvan avsnitt och kan till mig förvåning finna Jason Priestly mycket snyggare nu än vad jag tyckte förr... När jag var liten tyckte jag att antingen Luke Perry och sen Brian Austin Green såg mycket bättre ut än Priestly, och kunde inte för allt guld i värden förstå varför någon skulle välja Brandon framför dem.
Men jag antar att smaken ändras, och tur är väl det! Min frisör sa till mig när vi var mycket yngre att hon tyckte att Ricky Martin var den snyggaste killen som fanns, men jag tror hon har ändrat sig på den punkten nu...


Kevin Bacon i Footloose, hoppdansandes. Härligt!


Jason Priestly som Brandon. För övrigt har han en så snygg klädstil i serien!


Luke Perry, inte så himla gorgeus anymore. Men det är någonting med wayfarers..


Brian Austin Green, fortf lika snygg.



Med det kan man väl konstatera att BAG (HAHA) fortf ser lika bra ut, om inte bättre! Han är förövrigt med i Terminator: Sarah Connor Chronicles just nu, en ganska bra serie.

Mycket mer hade jag inte att skriva, känner mig rätt lätt nu efter min dansdos. Jag borde dansa hela tiden, det är det som gör mig lyckligast.

Puss och godnatt!