Trött på tassandet
Vet inte riktigt vad jag ska skriva, känns som inget passar. Känner mig så tom, så utmattad, så trött på livet i allmänhet.
Men ändå, VÅREN!
Nu känns det ju som att den är här! Det är ingen snö på balkongen och när man går ut med katterna där så är det inte så kallt under fötterna, det blåser skönt och man hör inte bara skator som låter utan även småfågelkvitter..
Det är så vackert. Jag antar att det är därför man lever vidare, för att det finns saker man tycker så mycket om. Saker som är så svåra att dela med sig till andra men som man själv ler av.
Jag begär inte att du alltid ska förstå, men jag begär att du i alla fall försöker. Varför låtsas vi om att det är bra när det känns så underligt? Jag saknar dig! Men det känns som att du inte känner mig, som att du inte bryr dig.
Det är lustigt, den människan jag älskar mest är den enda som inte läser det här. Visst, kanske är inte mina tankar så lätttolkade, men det är inte det som är meningen. Är det inte engagemanget i den människa som man älskar det viktiga? Varför saknar du det engagemanget? Nej, vill inte se på tv med dig längre, för du förstår inte vad jag längtar efter, förstår inte vad jag fortfarande avundas andra... Jag har så många nära, men så mycket tomhet inom mig. Jag vill egentligen bara höra en bra låt och dansa, skratta och kramas lite.
Men, det känns som en utopi just idag =) Underligt nog, för inte ska det vara så svårt att kunna stänga in sig lite i sig själv och känna efter, hur det känns.
Måste lyssna lite på Good song bara för det! Salem låter lite som Prince :) Pappas favorit, och även en utav mina. Musiken är det jag och min far har gemensamt och det älskar jag honom för. Det berör oss på liknande sätt, och även fast jag skämdes fruktansvärt över hans jammande i bilen när jag var liten, när han använde händerna som trumpinnar mot ratten så beundrar jag hans sätt att leva ut sin känsla. Den som jag också får ibland när jag står vid busshållsplatsen och inte kan stå emot att hålla takten med foten. Jag ler mot världen i de stunderna.
Idag stod det om 80-talisterna i tidningen. Piratgenerationen, eller P generationen som de ville förkorta det... Undrar vad min kloka vän Alex tänker om det? Och jag tror att min underbara syster skulle gilla det...De är livsnjutare med stora tankar, jag älskar att prata med Alex och Linda. Ni är mitt stöd i svåra stunder! Och de mina jag helst delar skratt med.
Och vet du vad? Jag tycker att det är en bra benämning på oss!
Jag är gärna pirat livet ut med mina piratkompisar.
Men ändå, VÅREN!
Nu känns det ju som att den är här! Det är ingen snö på balkongen och när man går ut med katterna där så är det inte så kallt under fötterna, det blåser skönt och man hör inte bara skator som låter utan även småfågelkvitter..
Det är så vackert. Jag antar att det är därför man lever vidare, för att det finns saker man tycker så mycket om. Saker som är så svåra att dela med sig till andra men som man själv ler av.
Jag begär inte att du alltid ska förstå, men jag begär att du i alla fall försöker. Varför låtsas vi om att det är bra när det känns så underligt? Jag saknar dig! Men det känns som att du inte känner mig, som att du inte bryr dig.
Det är lustigt, den människan jag älskar mest är den enda som inte läser det här. Visst, kanske är inte mina tankar så lätttolkade, men det är inte det som är meningen. Är det inte engagemanget i den människa som man älskar det viktiga? Varför saknar du det engagemanget? Nej, vill inte se på tv med dig längre, för du förstår inte vad jag längtar efter, förstår inte vad jag fortfarande avundas andra... Jag har så många nära, men så mycket tomhet inom mig. Jag vill egentligen bara höra en bra låt och dansa, skratta och kramas lite.
Men, det känns som en utopi just idag =) Underligt nog, för inte ska det vara så svårt att kunna stänga in sig lite i sig själv och känna efter, hur det känns.
Måste lyssna lite på Good song bara för det! Salem låter lite som Prince :) Pappas favorit, och även en utav mina. Musiken är det jag och min far har gemensamt och det älskar jag honom för. Det berör oss på liknande sätt, och även fast jag skämdes fruktansvärt över hans jammande i bilen när jag var liten, när han använde händerna som trumpinnar mot ratten så beundrar jag hans sätt att leva ut sin känsla. Den som jag också får ibland när jag står vid busshållsplatsen och inte kan stå emot att hålla takten med foten. Jag ler mot världen i de stunderna.
Idag stod det om 80-talisterna i tidningen. Piratgenerationen, eller P generationen som de ville förkorta det... Undrar vad min kloka vän Alex tänker om det? Och jag tror att min underbara syster skulle gilla det...De är livsnjutare med stora tankar, jag älskar att prata med Alex och Linda. Ni är mitt stöd i svåra stunder! Och de mina jag helst delar skratt med.
Och vet du vad? Jag tycker att det är en bra benämning på oss!
Jag är gärna pirat livet ut med mina piratkompisar.
Kommentarer
Trackback