What did I ever do to you?
På enskild begäran skriver jag nu ett litet inlägg.
Jag är lugn. På något konstigt vis. Trött, slut, har ont, lite brydd. Men ändå lugn.
Mycket tack vare lördagens promenad i skogen.
Kände att det inte fanns utrymme för att vara ledsen i helgen. Hela tiden någon som säger åt en att gå vidare, att rycka upp sig. Vet att det bara är att för att peppa som sådant antyds och sägs och att allting förmodligen kommer ordna sig, men det känns bara SÅ övermäktigt ibland. Som att det inte ens för en sekund är okej att tvivla på livet och allt som komma skall, utan att man hela tiden ska ha en slags inneboende vetskap om att det kommer att bli bra.
Det blir ju bevisligen inte bra för alla. Annars skulle vi inte ha narkomaner och uteliggare (bland många andra). Varför skulle jag vara så säker på att det går bra för just mig? Såna tankar far runt i mitt huvud hela tiden. Sånt oroar jag mig för, sånt känns läskigt. Och det är okej att det känns så. Fullkomligt okej!
Iaf, den där promenaden. Gick ut i naturen för att skingra tankarna lite och komma bort från alla andras åsikter och lyssna till mig själv. Plockade blommor i alla färger, såg på fjärilarna och blev barnsligt glad över att jag såg en påfågelfjäril som jag inte sett på flera år. En pågåfel, en nässel och en citron..Fina barndomsminnen, fjärilarna och blommorna har alltid piggat upp. Jag ska inte säga att det var enklare när man var liten, eller att jag längtar tillbaka. Men ibland kan det vara skönt att tänka på att i yngre dagar kommer jag ihåg att fjärilsjakt kunde uppta större delen av en sommardag.
P.s. Som sagt. Det mesta känns lugnt nu. Så ingen fara på taket :)
Jag är lugn. På något konstigt vis. Trött, slut, har ont, lite brydd. Men ändå lugn.
Mycket tack vare lördagens promenad i skogen.
Kände att det inte fanns utrymme för att vara ledsen i helgen. Hela tiden någon som säger åt en att gå vidare, att rycka upp sig. Vet att det bara är att för att peppa som sådant antyds och sägs och att allting förmodligen kommer ordna sig, men det känns bara SÅ övermäktigt ibland. Som att det inte ens för en sekund är okej att tvivla på livet och allt som komma skall, utan att man hela tiden ska ha en slags inneboende vetskap om att det kommer att bli bra.
Det blir ju bevisligen inte bra för alla. Annars skulle vi inte ha narkomaner och uteliggare (bland många andra). Varför skulle jag vara så säker på att det går bra för just mig? Såna tankar far runt i mitt huvud hela tiden. Sånt oroar jag mig för, sånt känns läskigt. Och det är okej att det känns så. Fullkomligt okej!
Iaf, den där promenaden. Gick ut i naturen för att skingra tankarna lite och komma bort från alla andras åsikter och lyssna till mig själv. Plockade blommor i alla färger, såg på fjärilarna och blev barnsligt glad över att jag såg en påfågelfjäril som jag inte sett på flera år. En pågåfel, en nässel och en citron..Fina barndomsminnen, fjärilarna och blommorna har alltid piggat upp. Jag ska inte säga att det var enklare när man var liten, eller att jag längtar tillbaka. Men ibland kan det vara skönt att tänka på att i yngre dagar kommer jag ihåg att fjärilsjakt kunde uppta större delen av en sommardag.
P.s. Som sagt. Det mesta känns lugnt nu. Så ingen fara på taket :)