It's done and done!
Jag är så glad! Iaf just nu. Vem bryr sig om jag har skogsmörka ringar under ögonen och att jag knappt orkar kliva ur soffan.
JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!
Iaf inte tills på måndag. Den här tentan i juridik har varit den värsta hittills. Inatt har jag vaknat säkert 20 gånger med ett ryck och tänkt på vad skillnaden mellan EG-domstolen och Europadomstolen har varit. Crazy!
Happy!
Det är över nu! Men jag kommer ihåg alla dagar med dig. (Och så lades lagboken på hyllan)
JAG BEHÖVER INTE LÄNGRA PLUGGA!!
JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!
Iaf inte tills på måndag. Den här tentan i juridik har varit den värsta hittills. Inatt har jag vaknat säkert 20 gånger med ett ryck och tänkt på vad skillnaden mellan EG-domstolen och Europadomstolen har varit. Crazy!
Happy!
Det är över nu! Men jag kommer ihåg alla dagar med dig. (Och så lades lagboken på hyllan)
What's at the back of your mind?
Will the world end in the night time? I really don't know.
Or will the world end in the day time? I really don't know.
And is there any point in ever having children? Oh, I don't know..
All I do know, is that we're here and it's now.
(Musik och dessa guddomliga ord gör livet värt att leva. Utan den vore jag ett tomt skal... Nu kan jag låta någon annan sätta ord på känslorna.)
Just because I'm hurting,
Doesn't mean I'm hurt.
Har en miljon tankar inom mig och vill bara få det på pränt. Det kan bli så att det här blir ett rörigt inlägg. Men då får det väl spegla min sinnesstämning just nu. Jag känner mig rörig.
Snart har det gått tre månader sen min lillebror omkom. Vad jag lärt mig hittills är att inga ord tröstar. Det finns inget som någon säger som får det att kännas bättre. Ingenting, absolut ingenting. Jag kan inte föreställa mig att det någonsin kommer att finnas det heller. Däremot vad folk gör kan värma. Att de, att ni, bryr er...det värmer.
Ändå känner jag att den enda gången jag får utlopp för mina känslor är när jag är själv.
Jag känner att det inte finns något utrymme för min sorg, att den bara är till en börda. Det börjar också göra så ont att åka hem. Sist så behövde jag bara åka förbi olycksplatsen för att det kändes konstigt. När jag kom till Älmsta så kändes det inte längre som hemma. Det kändes bara jobbigt. Hur kan stället som jag växt upp på, som jag spenderat 16 utav mina levnadsår på plötsligt göra så ont? Allt påminner om honom. Allt påminner om våran uppväxt och det är nästan bara ren och skär ångest att åka hem. Det är alltid människor där som inte tillhör familjen. Lillasyster är trasig, Mamma är inte längre mamma och pappa inte längre pappa. Inte bara känns hemmet inte längre som mitt hem, familjen känns inte längre som familjen ska kännas.
Jag kanske inte heller längre känns som jag ska kännas.
Too far, too high, too hard to climb.
Jag pratade med min kurator sist och hon ritade upp hur min livssituation såg ut. Kanske var det åtta olika "ringar", relationer eller situationer som jag befinner mig varav alla tog energi ifrån mig. TVÅ gav mig energi.
Var någonstans platsar jag in? Var någonstans är jag behövd och omtyckt för bara den jag är? Utan att jag behöver göra mig till, eller maskera hur jag känner mig.
Varför kommer jag aldrig ifrån känslan att känna mig ensam? Jag vet ju att jag inte är det, men jag känner mig så ensam.
Det här känns inte ens längre som mitt liv. Jag vet inte om det var det här jag ville, och jag vet inte om det är här jag mår bra.
Och till dig vill jag bara säga. Han var inte din. Så sluta låtsas om att ni hörde ihop, bara för att han nu inte längre kan försvara sig.
There's no vision, something's got to change.
Snart har det gått tre månader sen min lillebror omkom. Vad jag lärt mig hittills är att inga ord tröstar. Det finns inget som någon säger som får det att kännas bättre. Ingenting, absolut ingenting. Jag kan inte föreställa mig att det någonsin kommer att finnas det heller. Däremot vad folk gör kan värma. Att de, att ni, bryr er...det värmer.
Ändå känner jag att den enda gången jag får utlopp för mina känslor är när jag är själv.
Jag känner att det inte finns något utrymme för min sorg, att den bara är till en börda. Det börjar också göra så ont att åka hem. Sist så behövde jag bara åka förbi olycksplatsen för att det kändes konstigt. När jag kom till Älmsta så kändes det inte längre som hemma. Det kändes bara jobbigt. Hur kan stället som jag växt upp på, som jag spenderat 16 utav mina levnadsår på plötsligt göra så ont? Allt påminner om honom. Allt påminner om våran uppväxt och det är nästan bara ren och skär ångest att åka hem. Det är alltid människor där som inte tillhör familjen. Lillasyster är trasig, Mamma är inte längre mamma och pappa inte längre pappa. Inte bara känns hemmet inte längre som mitt hem, familjen känns inte längre som familjen ska kännas.
Jag kanske inte heller längre känns som jag ska kännas.
Too far, too high, too hard to climb.
Jag pratade med min kurator sist och hon ritade upp hur min livssituation såg ut. Kanske var det åtta olika "ringar", relationer eller situationer som jag befinner mig varav alla tog energi ifrån mig. TVÅ gav mig energi.
Var någonstans platsar jag in? Var någonstans är jag behövd och omtyckt för bara den jag är? Utan att jag behöver göra mig till, eller maskera hur jag känner mig.
Varför kommer jag aldrig ifrån känslan att känna mig ensam? Jag vet ju att jag inte är det, men jag känner mig så ensam.
Det här känns inte ens längre som mitt liv. Jag vet inte om det var det här jag ville, och jag vet inte om det är här jag mår bra.
Vackra ting finns på de underligaste platserna.
Och till dig vill jag bara säga. Han var inte din. Så sluta låtsas om att ni hörde ihop, bara för att han nu inte längre kan försvara sig.
There's no vision, something's got to change.
Varning
Jag har en vaktkatt.
Fylla eller icke fylla
Jag bryr mig inte. Tårarna bara rinner för dig, full eller ej. (Mkt berusad) Jag börjar gå av bussen å så kom din låt. "Du ser ut som jag böver en drink"
JAG SAKNAR DIG! Jag vill ha dig tillbaka! Inga vänner kan fylla din plats, inga tillfälltiga bekantskaper, jag vill bara ha dig, Anton Lilja!!!!
Min enda, min lillebror, mitt allt nu för tiden. Jag älskar dig, jag saknar dig och du finns inte mer... VARFÖR!?!?! Varför måste jag klara livet utan dig!? Jag saknar dig!!!!
JAG SAKNAR DIG! Jag vill ha dig tillbaka! Inga vänner kan fylla din plats, inga tillfälltiga bekantskaper, jag vill bara ha dig, Anton Lilja!!!!
Min enda, min lillebror, mitt allt nu för tiden. Jag älskar dig, jag saknar dig och du finns inte mer... VARFÖR!?!?! Varför måste jag klara livet utan dig!? Jag saknar dig!!!!
The time is now.
Jag orkar inte.
I miss my Banana Joe
Efter vissa påtryckningar blir jag stressad att uppdatera bloggen. Sen min syster började läsa så kan jag inte längre i min lugna mak uppdatera varanann månad, som när jag hade ca tre läsare. Här tycker jag att jag speedat upp takten den senaste tiden, och får ändå en smäll på fingrarna. Omvärlden borde veta att ha en lillasyster som Beatrice Lilja är en väldigt krävande sak. Man vet aldrig vad som komma skall.
I alla fall, nog om det. Jag tänkte istället berätta en liten kvällskvist historia. Det handlar om den käraste t-shirt jag någonsin haft. Denna t-shirt har hängt med i många år. I tidernas begynnelse (eller ja nästan) tillhörde den troligtvis min far (den kan också ha tillhört mor, men detta är mindre tveksamt). Efter en rensning på lillstugans vind så blev den i alla fall min! Den hade i mina föräldrars ungdom tillhört dom, nu var det dags att den likt ett smycke fick gå vidare ner i familjen. Som en släktklenod. Jag menar naturligtvis:
The one, the only... THE Banana Joe. I alla fall, nog om det. Jag tänkte istället berätta en liten kvällskvist historia. Det handlar om den käraste t-shirt jag någonsin haft. Denna t-shirt har hängt med i många år. I tidernas begynnelse (eller ja nästan) tillhörde den troligtvis min far (den kan också ha tillhört mor, men detta är mindre tveksamt). Efter en rensning på lillstugans vind så blev den i alla fall min! Den hade i mina föräldrars ungdom tillhört dom, nu var det dags att den likt ett smycke fick gå vidare ner i familjen. Som en släktklenod. Jag menar naturligtvis:
Denna t-shirt kom att bli mig mycket kär. Sant var det att den hade några småhål under armarna, men det gjorde inget, jag älskade den ändå! Jag menar, vem skulle inte älska en vit, nästan genomskinlig t-shirt, men en mänskliggjord banan på som hette Banana Joe?
Olyckligtvis gick den sönder i en hångelfest, men det är en annan historia!
Olyckligtvis gick den sönder i en hångelfest, men det är en annan historia!
Jag i Banan Joe, ca 2005.
WaaAAall-E and the rabbit
Alec. My new love.
Wall-E var förövrigt fantabulous (i sann Lazee anda).