Emmy G

Hej du människa som betyder väldigt mycket för mig. Nu har jag i ett par veckor försökt nå dig. Jag har ringt, msn:at, sms:at. Vad är det i ditt liv som gör att du är så upptagen? Din nya pojk? Gör han att du inte kan svara i telefon? Eller skriva på msn? Har du helt plötsligt blivit förlamad och oförmögen att ringa ett samtal? Jag trodde vi var vänner, men tydligen bara när det passar dig. Det kan vara så att jag gör dramaqueen overload just nu, men jag bryr mig inte.

Vänner bryr sig.
Vänner ställer upp.
Och most of all..riktiga vänner hör av sig.


Jag drunknar här och ingen ser mig. Jag känner mig som en stalker. Jag känner mig patetisk. Okapabel till sociala relationer. Jag är arg. Jag är ledsen. Jag tror att alla känslor just nu svämmade över.


Vad mer kan jag göra.

Jag har så mycket som bara vill ut. Jag vill hiva ur mig det. Jag vill bli kvitt det.

Men så är jag så fruktansvärt rädd. Vad händer när jag berättar? Kommer jag ångra mig när orden lämnat min mun? Är jag riktigt säker?

Waiting for my time to come.

Kväll igen och allting känns så lätt plötsligt. Hur kommer det sig? Hur kan jag gå från noll i livslust i flera månader till att plötsligt älska livet och världen igen? Vad har skett de senaste dagarna som tagit mig ur dvalan?

You'll be calling, but I won't be at the phone.

Du rör alltid till allting inom mig.
En illusion som förmodligen aldrig blir sann,
men som är så jäkla underbar att tänka på.
Jag tror jag vet vad själet är till denna...
denna nyförälskelse.
Våren är på gång. Våren är mitt antidepressiva,
våren är mitt rus. Våren är min.
Och jag är vårens.

Jag har hopp igen. Hopp för att allting faktiskt löser sig. Hopp om att mitt liv inte alltid är så mörkt. Och jag längtar så efter vårpromenaderna med den nya musik som kom in i mitt liv imorse. Trallande. Tänker alltid med glädje på promenaderna hem från bussen efter skolan på våren. De där promenaderna man tog när man hann ta 16.20 bussen och inte orkade vänta på 17.30 bussen som åkte de sista 5 km hem. För på ca 50 min hann man ju trots allt gå en bra bit. Minns det som om det var nu. Jag lyssnade på New Order, behövde nästan aldrig ha skinnjackan på mig, så ibland tappade jag den och fick gå tillbaka å hämta den ett par gånger. Men det var ändå så pass kallt att öronen frös lite. Krafty var favoritlåten.

Jag längtar tillbaka dit. Det var enklare då. Och jag fick komma hem till mamma och pappa.

If you give it a minute it's gone..

Alltså vad gör jag uppe? Ska träffa gruppen från skolan kl 10.00 i skolan imorrn. Jag kommer vara deader then dead..