Forbidden Love
Are we supposed to be together?
Forbidden love.
We seal our destiny forever.
Så många känslor som rusar genom kroppen, så många lustar, behov, önskningar och så all väntan.
Jag älskar den här låten. Just nu är jag lite arg, både på mig själv och på människor som inte kan hålla det man bestämt. Varför ska jag hålla fast i mina planer då? Varför ska jag kämpa om du inte tänker?
Ibland undrar jag om de inte är värda min tid. Inte värda mig. Fast sen så gör jag väl de dom flesta gör, nedvärderar mig själv och tycker synd om mig själv.
Men det är fan inte synd om mig. Det är inte synd om dig heller!
Det finns, så många chanser som bara väntar på att bli tagna. Så varför tar du då dom inte?
Are we supposed to be together?
Jag vet, att det låter tragiskt. Men det är snarare en befrielsekänsla. Jag är inte dålig. Och jag på något vis avvisar er som fått mig känna så. Som fått mig att känna mig dryg, ivägen och utanför. Mindre värd, mindre rolig, mindre intelligent. Som fått mig att känna mig som en slit och slängvara, som inte uppskattar när jag pratar, bland er människor jag alltid fått kämpa för att få ordet. Jag har aldrig velat tävla i att vara häftigast. Jag är nog inte så häftig. Jag är en fundersam människa som äcklas av min egen kroppsvikt. Som gång på gång blir osäker på vad folk tänker om mig. Som älskar att dansa men inte orkar gå ut på krogen så ofta. Som vill utforska det spännande men som inte orkar ta tag i livet. Som hatar att komma försent och får panik av att tänka för långt i framtiden. Som älskade att ta promenader hem från bussen på våren. Som ser fler serier på tv än någon kan räkna till. Som grät till en musikdvd idag. Som älskar musik.
Det är jag.
Plus en massa andra saker som vissa känner till och andra inte.
Jag saknar Emma. Den enda människan som förstår sig på mig helt och fullt och som jag aldrig haft ett gräl med. Inte ett enda.
I can make it alone
Forbidden love.
We seal our destiny forever.
Så många känslor som rusar genom kroppen, så många lustar, behov, önskningar och så all väntan.
Jag älskar den här låten. Just nu är jag lite arg, både på mig själv och på människor som inte kan hålla det man bestämt. Varför ska jag hålla fast i mina planer då? Varför ska jag kämpa om du inte tänker?
Ibland undrar jag om de inte är värda min tid. Inte värda mig. Fast sen så gör jag väl de dom flesta gör, nedvärderar mig själv och tycker synd om mig själv.
Men det är fan inte synd om mig. Det är inte synd om dig heller!
Det finns, så många chanser som bara väntar på att bli tagna. Så varför tar du då dom inte?
Are we supposed to be together?
Jag vet, att det låter tragiskt. Men det är snarare en befrielsekänsla. Jag är inte dålig. Och jag på något vis avvisar er som fått mig känna så. Som fått mig att känna mig dryg, ivägen och utanför. Mindre värd, mindre rolig, mindre intelligent. Som fått mig att känna mig som en slit och slängvara, som inte uppskattar när jag pratar, bland er människor jag alltid fått kämpa för att få ordet. Jag har aldrig velat tävla i att vara häftigast. Jag är nog inte så häftig. Jag är en fundersam människa som äcklas av min egen kroppsvikt. Som gång på gång blir osäker på vad folk tänker om mig. Som älskar att dansa men inte orkar gå ut på krogen så ofta. Som vill utforska det spännande men som inte orkar ta tag i livet. Som hatar att komma försent och får panik av att tänka för långt i framtiden. Som älskade att ta promenader hem från bussen på våren. Som ser fler serier på tv än någon kan räkna till. Som grät till en musikdvd idag. Som älskar musik.
Det är jag.
Plus en massa andra saker som vissa känner till och andra inte.
Jag saknar Emma. Den enda människan som förstår sig på mig helt och fullt och som jag aldrig haft ett gräl med. Inte ett enda.
I can make it alone