Emmy G

Fy fan, jag saknar dig så det gör ont. Jag saknar det som var så mycket att det gör ont.
Vart är jag på väg? Vart ska jag?

Har inte uppdaterat på så länge, jag tror musten gick ur mig totalt och jag har inte orkat skriva.
Det är rent förjävligt att ha det livet jag har ibland. Och overkligt. Man tror inte att en människa kan gå igenom så mycket. Om jag skulle berätta för någon annan det som hänt mig så skulle jag nästan tro att de trodde att jag ljugit ihop det. För ibland känns det så. Det kan ju inte hända så mycket? Jag ljuger nog. Det har inte hänt. Fast det HAR HÄNT. Det händer hela tiden.

Samtidigt är det livet jag har så bra. För det är ju det enda jag har.
Och hur jag förvaltar det är ju mitt val, inte sant? Jag kan ju gräva ner mig och deppa ihop och bara se alla hinder, bara tycka synd om, bara känna det dåliga. Men jag kan ju också se det fina, se det bra, känna det underbara.

Det som jag råkat ut för går inte över. Men ibland känns det lättare. Och snart är alla processer klara, snart blir det inga fler överklaganden och tester, snart är den biten klar.

Jag önskar mig lite mer stabilitet i livet. Stadig, bättre ekonomi, en fast anställning och bättre hälsa. Att val och vägskäl snart bestämmer vilken rutt som resan ska gå till den här gången.

Imorgon börjar jag om med den stora livsförändringen som jag påbörjade 2008 men där Antons död och en separation kom emellan. Imorgon tar jag tag i livet. There´s always tomorrow funkar inte hela tiden, utan nu måste jag mer tänka:

Jag skrev ett blogginlägg den 20e januari 2009 som jag tog bort på bloggen för att det kändes för privat eftersom det handlade om helgen Anton gick bort. Nu känns det på något vis rätt att publicera för att minnet om inlägget kom till mig. Hade några bilder publicerade till inlägget men de går inte så enkelt att kopiera över så de struntar jag i den här gången..Here it comes, nästan två år senare:

2009-01-20

"Även fast det inte gått så oerhört lång tid så börjar minnena blekna och detaljer blandas ihop med varandra. Vad hände och vad gjorde jag under tiden?

Första veckan i augusti var helt fantastisk. Jag var glad och mådde bra, hade varit på en fantastisk kräftskiva med mina vänner och trivdes på jobbet.

Du hade samma dag som kräftskivan kört hela vägen in till stan bara för att jag skulle handla på systemet åt dig, jag tyckte du var knäpp, men hade bra roligt åt det ändå. Jag och Micke skämtade inne på systemet vilken vodka vi skulle köpa, och just den veckan fanns bara Absolut i regnbågens färger, förmodligen något som refererade till Pride. Hysteriskt! Det skulle du ju inte gilla, och som storasyster kunde jag ju inte låta bli att retas med dig och få lite kul.

Veckan gick och jag jobbade på, på fredagen 080808 var det festyra i stan och några kompisar skulle ut och parta och jag hade bestämt mig att äta middag med Björn, men i mitten på veckan kände jag en stark längtan efter att åka hem till landet. Jag avvek från mitt mönster som person och ställde in en middag med Björn som jag inte träffat på evigheter för att åka hem till mamma och pappa istället, för att njuta av sommarvädret och promenera lite med hundarna (något som också finns nedskrivet i bloggen, i ett inlägg jag skrev 080806).
Jag slutade tidigt den fredagen, och åkte direkt från jobbet ut till mamma och pappa, som båda två mötte mig vid busstationen och så handlade vi middag. Pappa var irriterad på dig när vi kom hem, för du hade nyckeln till förrådet och han behövde ha något därifrån, jag kommer inte ihåg vad, och du hade inte åkt hem för att lämna den utan körde istället någon kompis in till norrtälje. Du kom väl hem sen någon gång, och satt säkert vid datorn..det är dom här detaljerna jag inte längre minns. Jag vet att jag och mamma gick på promenad med Zia och när vi kom tillbaka från fagerdalshållet så var du på väg att åka någonstans med bilen, så jag tog chansen att åka med dig och frågade om du kunde släppa av mig vid Katrin. Du skulle bara upp till Älmsta och handla på Ica, så jag bad dig att hämta mig sen igen när du åkte hem och du var ändå ett tag där uppe, antagligen träffade du någon och snackade lite, det är inte riktigt säkert, men jag hann iaf prata ett tag med Katrin.  Du kom och hämtade mig sen, som vi kommit överens om, och när vi svängde ut från Ortala by ringde din telefon, så du bad mig att växla upp, vilket gjorde mig nervös och då sa jag åt dig att du minnsan fick lägga på telefonen för jag tänkte inte göra ngt mer (typiskt din kontrollerande syster) och sen blev jag tvungen att lyssna på massa musik du tyckte var bra, men vi lyssnade aldrig på samma låt i mer än en halv minut ungefär. Din favorit just då var Promille 5 som du tyckte lät lite som Alla som inte dansar. Vi pratade om vad du skulle göra på kvällen, och när vi kom hem till parkeringen igen så frågade jag dig hur du skulle komma hem, och då sa du att du skulle sova över hos en kompis, och jag svarade att det var bra, och påminde dig om att man inte skulle dricka och köra samtidigt, och du avfärdade det som du avfärdade allt annat och la till ett "Nej Emelie, jag ska jobba imorrn så jag ställer bilen i Älmsta, DU vet väl att man inte ska köra dagen efter heller?" varpå jag svarade "ja va bra" och du svarade med ett flin" aa jag vet, jag är bra". Du i ett nötskal. Jag tycker också i efterhand att det var lite gulligt att du åkte upp till Ica för att handla groggvirke, åkte hem för att byta från mjukisbyxor till finbyxor (jeans) och sen åkte tillbaka till älmsta för att festa.

Vår kväll flöt på med en filmkväll, jag och mamma och pappa tittade på I am legend, du kom hem någon gång och var tvungen att ringa på mamma eftersom dina nycklar satt i nyckelknippan med bilnycklarna och du kunde inte stänga av bilen (konstig logik), så du kom hem för att hämta snus. Jag minns inte vad klockan var då nu, kanske var den runt 10? Också en detalj som försvunnit någonstans på vägen. Sen hörde vi inget mer ifrån dig, och jag sov i Beas rum eftersom hon skämt bort sin hund med vanan att få sova i hennes säng, så fick jag hålla henne sällskap där.



Jag vaknar på morgonen av att jag har en pinscher dvs Zia hoppandes och krafsandes på mig och en Pavarotti som står och gnäller breve sängen. Kanske hade jag lyckats ignorera gnällandet om det inte vore för Zia, men det kändes inte rätt att bli mörbultad och ändå lyckas sova vidare, så jag klev upp. Jag kommer ihåg att jag kände mig väldigt trött och trodde att klockan var runt 7 på morgonen, eftersom jag var van att gå upp vid den tiden. Så, jag gick och släppte ut hundarna och lämnade ytterdörren vidöppen och sneglade på klockan i köket, ca 05.20, och förbannade hundarna för att de hade stört sömnen. Men, då blev jag också kissnödig och gick upp på toa. När jag satt där, med ytterdörren fortf vidöppen och hundarna på gräsmattan så ringde telefonen. Jag hade ju kollat på klockan och kunde för allt i världen inte förstå vem som ringde. Eftersom hjärnan inte var så pigg hann jag gå igenom ett par möjligheter i huvudet innan jag svarade. Hade hästarna rymt och någon sett detta (ologiskt i efterhand eftersom hästarna stod i stallet)? Var hundarna ute på vägen och någon förbipasserande kunde vårat nummer (också oerhört ologiskt)? Hade någon sett att dörren stod öppen och ringde för att kolla att allt var som det skulle vara (här är jag själv förbluffad över hur jag tänkte, skulle någon kört förbi hade de kanske gått in, och vem som vi kände skulle åka förbi kl halv sex på morgonen?) ?

Med dessa tankar lyfter jag på telefonluren och svarar i telefon. Från norrtäljepolisen. Gäller Anton Lilja. Är jag en syster? Ja. Är hans mamma eller pappa där? Ja, men dom sover. Bråttom bråttom, väck dom!

Ungefär så gick samtalet till, och jag kände mig oerhört förvirrad men jag insåg ändå allvaret. Hann tänka, vad har han nu gjort? Fyllecell? Typiskt Anton isf.  Springer upp till mamma och pappas sovrum och har aldrig för mitt liv sett två personer vakna så fort som när jag sa "Det är polisen i telefon, dom ringer om Anton". Mamma är uppe blixtsnabbt och svarar likt som jag i telefonen i badrummet. Jag står utanför och lyssnar, pappa går upp och kokar te tror jag, minns inte. Hör mamma säga "mm, mm, mm, får jag fråga vad en klocka är?" Hon lägger på och mumlar något om olycka, Anton inne på Karolinska, osv och jag frågar inte om mer detaljer utan säger bara "Okej men då åker vi nu" och springer och hämtar lite grejer. Pappa tittar på Svt24 om jag inte minns helt fel, kan inte funnits mkt annat på tv:n halv sex på morgonen. Vi åker någon gång efter kl sex, jag minns inte riktigt vad vi sa, jag vet bara att jag i min desperation ringer och väcker Micke inne i sthlm och säger att "Anton varit med om en olycka, du måste vakna nu! Jag kanske behöver något sen och då måste du vara vaken!" Jag kommer inte ihåg vad vi sa, jag vet att pappa inte riktigt fattade att det var bråttom och att det rådde stor förvirring med hundarna och att mina föräldrar insisterade på att ta med sig Zia men att jag iaf fick dom att lämna Pavarotti hemma med orden att "han ändå inte gillar att åka bil".

En tyst bilresa in till Stockholm, mamma har berättat att det var vid Nånö som olyckan skett, men när vi åkte förbi där så var redan bilen och de flesta spår borta, hann tänka att de jobbade fort. Vi sa inget till varandra, jag tror vi alla var mycket koncentrerade i våra tankar. Jag hann tänka vad som skulle hända om han inte hade klarat sig, men han har ju klarat sig från så mkt annat, så det skulle han väl göra nu också?

Vi kom fram till KS ca 07.10, möts av en sköterska inne på Akuten och får komma in i ett anhörigrum, där vi blir sittande med ganska lite information då sköterskan precis gått på sitt pass och traumadoktorn (tror jag) hade fullt upp så de hade inte hunnit prata med varandra.

Minnet börjar bli ganska blurrigt nu. Jag vet att vi fick höra tre olika versioner, varav från två läkare och första från sjuksköterskan. Den första informationen vi fick var att du hade en skallskada, men att den inte var så allvarlig och att kotorna var komprimerade + lite annat. Mamma och pappa grät, mamma mest. Jag minns att jag sa att det lät ganska bra, vilket fick mig att hålla mig samman för stunden. Efter den informationen fick jag börja ringa runt, sköterskan tyckte också att vi skulle höra av oss till någon utav dina vänner, eftersom dom i efterhand skulle velat det. Mamma och pappa kom i stunden att tänka på Danne.

Men samtalen började först med Ahlströms för att lösa det praktiska med hästarna. Jag hade väldigt svårt att få rösten att hålla, men lyckades genomföra det samtalet. Sen ringde jag till mormor och morfar, som tur var svarade morfar och jag berättade kort vad som hänt men att det var allvarligt. Det jobbigaste samtalet var till Mia. Så fort jag sa orden att du låg på sjukhuset så började hon gråta och med huset fullt av ungar blev det ju en kraftfull reaktion. Minns inte exakt mer än att hon sa att hon skulle komma på en gång. Pappa ringde farbror Lelle som också kom till sjukhuset, och jag fick tag i Dannes nr via hans flickvän som jag fick ringa, och sen smsade jag danne kort om vad som hänt.

Nästa bomb kom med traumadoktorn. Det som jag trodde var den värsta skadan, ryggen, visade det sig att dom inte hade gjort något åt än, för att din skallskada var så allvarlig. Då började en flod av tårar från min sida och en slags hopplöshet infann sig. Jag hade varit med om beskedet om skallskador förut, jag visste utkomsten av tid i respirator och svullna hjärnor. Det stora hoppet om att du kanske skulle klara dig men att du hamnade i rullstol eller något försvann nästan helt, det fanns endast en liten glimma hopp kvar, som senare släcktes ned av kirurgen. Mamma förstod också, för vi pratade om det. Kroppen var helt tom, känslorna helt tomma, hela tiden kom det folk som behövdes tas hand om, upprivna människor. Efter att vi pratat med neurokirurgen så fick vi flyttas till ett annat anhörig rum, detta var någon gång runt ett-två, för då skulle du rullas upp på intensivvårdsavdelning efter operationen.

Jag kommer inte ihåg om vi fick information innan vi fick träffa dig eller om det var efter, men läget var iaf inte ljust, du skulle inte vakna mer, även fast de kanske inte sa det rakt ut, jag minns inte riktigt nu.

Att få se dig efter en hel dag av väntan och lidande var en oerhörd lättnad. Du såg ut som du gjorde innan, och du var fortfarande varm. Jag ville hålla dig i handen i en evighet, och aldrig släppa taget. Det kändes också på lördagen som att du fanns där, du var med, och att du hela tiden bad mig att lugna ner mig, att det skulle ordna sig, om jag bara var lugn.

Den tredje bomben den dagen var att berätta för Bea. Mamma och pappa ville inte, för de kunde inte finnas hos henne. De hade dessutom inget tidigare plan bokat hem och det pågick febril verksamhet inom släkten hela den dagen att få hem henne tidigare så att de kunde berätta för henne öga mot öga, men med dagens teknik så gick det inte att skjuta upp det så länge eftersom de började gå runt sms om vad som hade hänt, och Lotta och Peter som hon var där med började få sms. Så, dom var tvungna att ta det över telefonen.

Klockan var runt sju på kvällen, och det var så smärtsamt för dom att göra det, det syntes i deras ögon. Speciellt när hon började hyperventilera. Min familj, som redan var trasig, kändes desto mer maktlös i det ögonblicket när det inte gick att vara tillsammans allihopa. Det finns inget annat ord än smärta att beskriva den stunden, som redan innehöll så mycket smärta och sorg som jag trodde var möjligt.

Det finns mycket mer detaljer som jag ännu inte glömt, telefonsamtalet med Emma, mötet med Mormor och Morfar, bilresan hem osv, men det behåller jag för mig själv med de här små stickorden som påminnelse.

Nu kanske man kan fråga sig, varför skriver jag det här? Jag tror delvis att det är ett sätt att förmedla vad jag lever med varje dag. Minnesbilder som poppar upp under det mest olämpliga tillfällena, resvägen till skolan som går förbi Karolinska där jag kan se oss stå i augusti.
Men det är också ett sätt för mig att komma ihåg. Jag vill inte glömma bort något. Jag vill ha det kvar inom mig, och jag känner redan att så många detaljer har gått förlorade..(och några därtill här nu då mina fingrar inte räcker till)

Trots allt, så är ju den här bloggen bara för mig."

 

Bloggen är ju fortfarande bara för mig. Men folk läser den ju såklart och man kan inte riktigt kontrollera vem som läser vad. Jag kommer inte ihåg allting som jag skrivit om, därför är det bra att ha minnen.

 

Det känns som att lagen om alltings jävlighet råder just nu och det är en känsla som är svår att hantera. Kris på kris stakas på varandra och jag börjar tappa hoppet om att det finns gott i oss alla, att det går att finna lyckan en längre tid.

MEN det är bara en del av mig. Och den delen tror jag kommer blekna. Det gäller bara att påminna sig om att leva, att andas, att älska och att glädjas. Jag lever. Jag finns. Jag betyder.

Och framförallt betyder många andra så oerhört mycket.  Dom som har försvunnit och dom som finns kvar.

Vill tänka positivt, leva positivt och känna glädje men det är fan så svårt när livet bara fortsätter plåga. Orättvisa är det värsta jag vet å nu får det vara nog.
ÅHHHHHHHH jag blir så arg och ledsen samtidigt.
Men mest förbannad. Vad är det för fel på folk!?

Gällande mig själv är jag mest trött på kroppen, nu får den ta och pigga på sig.

Ville skriva något inspirerat men inspirationen finns inte, sitter å sjunger till Smiths istället.
Vill bara säga att jag lever. Tillbaka från sjukhus, lite trasig lite krasslig men ok. Rättegången gick bra, har överlevt. Överlever allt. Som en kackerlacka.
2011 blir bra!

Åh ibland är det så svårt att komma ihåg att glädjas över allt det fina i livet. Det finns ju så mycket, men ändå ser vi bara det jobbiga?

Känner hur ironin som är mitt liv flödar. Idag är det många känslor som behöver utlopp, har skrivit i Anton-boken, i dikt-boken och här.

Hittade en dikt i en av mina böcker som jag skrivit 2005, som kändes så där äckligt passande nu.

Sitter och lyssnar på Alanis Morisette och försöker plugga samtidigt. Det går ganska bra, men tankarna snurrar i huvudet.

Min blogg är ju inte anonym. Det finns folk som läser den som jag inte riktigt vet vilka det är, men antalet har nog minskat drastiskt i och med att jag inte skriver så mycket. Men ändå människor som vet vem jag är.

Det är min ventil för jobbiga känslor. Men det har hänt en sak som jag känner att jag vill ha lite kontroll på som jag inte kan skriva öppet om. Eller klart att jag kan, men jag är nog inte riktigt mogen om att skriva om det öppet än, eftersom jag då inte vet vilka som nås av informationen. 


Men det som har hänt är att jag har råkat ut för ett brott. Ett brott som har ett sånt pass allmänintresse så att det står om det i tidningarna. Som gör att jag får reda på av tidningarna när åtal har skett, för de får snabbt fram sån information innan den hinner nå mig själv.

Som innebär att det eventuellt blir en rättegång denna vecka.
Det är ingen tvekan om att det blir en rättegång, det är bara frågan om NÄR denna rättegång sker.

Var gör man av känslor som detta väcker? Var gör man av sig själv? Hur länge orkar vänner vara ett stöd, hur förklarar man för andra vänner att man inte hört av sig på grund av vad som hänt om de inte vet vad som hänt? Hur kommer livet vara framöver?

Det är alltid så många frågor i mitt liv. Och som alltid inte så mycket svar.

Enough about me, let's talk about you for a minute. Enough about you, let's talk about life for a while.

Jag önskar ro nu. Önskar enkelhet. Värme, glädje, lycka, kärlek.

Det börjar kännas hanterligt. Men som med allt annat är det föränderligt, det skiftar och går upp och ner.

Livets berg och dalbana är bra speciell. Vad mer ska jag förvänta mig? Är jag fortfarande i en nedförsbacke, är det plant? Är jag på väg upp igen?

Att du kunde förstöra så mycket. Jag börjar seriöst tro att en del människor är lite dumma i huvudet. Vill tro det bästa om människor, men hur vissa resonerar förstår jag inte.
Kanske säger det mer om mig än vad det säger om andra människor.
Kanske inte.

Det är många bollar i luften samtidigt, men jag tror att jag kan klara av det. Bara att ta en stund i taget, en sak i taget. Och ha kul däremellan. Och njuta av allt det fina med livet.

Snö. Jul. Vänner. Kärlek.

Och allt det andra.

Så tom. Tom på ord, tom på känslor.
Ensam.
Liten.


Men ändå stark.


Fast inte idag.
Inte nu.



Stark imorgon, stark senare..

Lyssnar på Chris Brown. Vilken jävla karl. Men kan man ändra sig? Kan han bli "god" igen? Eller finns det alltid lite ont och lite gott inom oss alla, ibland mer hos vissa?
Är man utdömd på grund av något man gjort?

Jag funderar mycket.
Finns det någon som tycker om dig? Finns det någon som kommer bli förvånad över det du gjort? (Förmodligen) Någon som kommer tycka synd om dig.
Människor är duktiga på att gömma sina mörka sidor. Väldigt duktiga. Men betyder det att de bara är mörka? Eller visst finns det ljust också? Jag tror det finns fint också. Även hos dig. Men det är svårt att förstå sig på hur man kan göra som du gjort.

Jag behövde verkligen inte det här..men å andra sidan, vem behöver det någonsin? Sen när går livet någonsin som man vill att det ska gå?
Jag låter så pessimistisk men jag orkar inte med så mycket annat idag. Har tagit mig till tvättstugan och funderat ut det nya systemet och tänkt på att det ska vara SJÄLVA FAN att man ska vara rädd även där.

Men det här kan ju inte få slå ner mig? Klart det inte får! Jag har klarat värre! Jag har tänkt värre. Jag har mått sämre.

Jag hoppas att det bara blir bättre nu. Jag tror att detta stärker mig som allt annat. Men det får ta den tid det tar. Jag är ju fortfarande jag.

Idag är en sån här härlig jävla dag när jag önskar att världen kunde uppfinna ett stort svart hål som jag kunde slukas upp i. Det var allt, tack för mig.

Egentligen ska jag låta bli att skriva på ett tag, tills tankarna är samlade. Är tom just nu. Orolig, nervös.
Men en sak måste jag säga, det känns jävligt märkligt att läsa om sig själv..

Skulle vilja skriva så mycket, men kommer inte på något bra sätt att formulera tankarna.

Känner mig lite torsdagsdeppig. Bara lite tom, lite ensam. Kan bero på att daten inte hör av sig, kan bero på det extremdåliga vädret, kan bero på stressen över skolan, kan bero på att jag är helt utmattad. Kan bero på många saker.
Är helt fysiskt slut, förmodligen på grund av sömnbrist. Sover ingenting.

Därför ska jag inte skriva mer nu, utan gå å lägga mig.

Men måste bara avsluta med en tankvärd sak, som fick mig att fundera mkt. Fick en länk till forumet på Flashback som den unga kille startade som sedan hängde sig och la ut det via webcam live på nätet, vilken helvetsläsning det var.
Hur tänker folk? Tänker folk överhuvudtaget? Och vad gör man? Hur kommer det sig att vi är så lika men ändå så olika?

Vet egentligen inte vad jag tänkte med det här inlägget, hade ingen plan och det är väl egentligen bra.
Kan inte tänka klart, borde plugga men har inte hunnit, är sjuk och trött och längtar efter sängen.
Börjar tröttna på att komma hem sent och åka tidigt.
Lämnar hemmet 07.15 och kommer hem 21.10.
Suck!

Nu håller jag på å försöker få över mina kontakter från telefonen samt bilder från den så att jag äntligen kan börja använda min Iphone!

Kommer väl ta ett tag till, meckigt värre.